Den här sidan har korrekturlästs
125
¤ ) ° ( ¤
hvilket de kalla Nerukak, så at de sända det såsom föräring til deras bästa vänner. I Siam, där djurens kött faller sig torrt, och ox-köttet hårdt och segt som läder, väljer man häldre deras inälfvor at äta, hållandes då tilgodo hvad som inuti ligger. På Bashee-öarna såg Dampier, huru någre af invånarne gjorde sig til godo de Get-ungar man kastade ut öfver bord, egenteligen hvad som uti dem innehölls, hvilket de kokte under flitigt omrörande, sedan saltade, och åto med nöje (†).[1] Men jag vänder om til mitt ämne.
Ibland
- ↑ (†) Get-köttet är af olika godhet i anseende til djurets kön, ålder, bete, o. s. v. Det af gamle Bockar ätas ej i England af förmögna, såsom fränt, segt, osmakligt, men väl unge Kid om 3 à 4 månaders ålder: Brookes. Det samma intygar Nobleville för Frankrike, hvarest annars det mästa Get-kött ätes i Provence: Bruyerin. I Madrid är Gällbockarnes kött förträffligt: Churchill. I Granada ätes mycket Get-kött: Busching. Äfven i Valencia: Plüer. Portugiserne åto fordom helst Bock-kött: Strabo. Italienarne äta ofta Get-kött: Baretti. Det nyttjas mycket i Rom: Bruyerin. Uti Archipelagen är Get-köttet bättre än i Tyskland: Lüdeke. Persiens hemtamde Getter hafva en vild smak, som ej finnes hos andra: Lettr. edif. I Delhi har man icke olägenhet, då man äter Get-kött, såsom det händer af får-kött: Bernier. De unge Getter i Bengalen äro öfvermåttan god och sund spis: W. Schultzen. I Pondichery fann Luillier Getterna osmakliga. I Batavia voro Getterna hårde, sege och högst odräglige at äta: Hawkesworth. Indianerne på Savu hålla hundoch katt-kött smakligare än Get-kött: id. I N. Africa sättes mera värde på Getän får-kött: Houttuyn. I Numidien lefver folket mäst af Get-kött, som blir fett, emedan man göder kreaturen med Dadel-kärnor: Purchas. I Congo värderas Get-kött
