et Kalkon-slag särskildt ifrån våra, utmärkt med en stor fjäder-kam, hvilken fogel Lery omtalar under namn af Jacou, och tror ingen möjelighet vara at få äta bättre kött än hans.
samt ungefär vid samma tid uti Tyskland, enligt Heresbachs utsago. Detta är något svårt at förena med Keyssler, som skrifver, at den förste Kalkon, som kom från Mexico, var en raritet år 1570 på Kong CARL IX:des taffel i Frankrike. At Kalkoner äro en Americansk fogel-art, som där finnes uti des naturliga vildhet, är ingen obekant. Pennant gifver om detta slägte mycket nöjsamma underrättelser uti des Arctic Zoology. De vilde Kalkoner, i Nya England, äro större än de tame i Europa, och ganska smaklige: Leiste. Lawson har sedt dem, som gådt til 40 ℔.. Clayton och Brickell hafva hört dem omtalas, som skolat väga 50 til 60 ℔. uti Virginien och California. Phil. trans. abridg. Uti Illinernas land äro de vilde så gode, som de tame i Frankrike. Lettr. edif. Uti Carolina blifva de förträffligen fete af de ållon, bär och frukter, hvilka de äta: Brickell. Köttet är något mörkare, men smakligare än i Europa: Kalm. Denne färg tros komma af de röda ållon, som dessutom göra foglen så fet, at han icke förmår flyga 600 alnar. Phil. trans. Mather, som berättar, at N. Englands Kalkoner gå til 50 à 60 ℔., tillägger, at köttet är nog segt och hårdt. Phil. trans. De blifva särdeles fete emot hösten: Bossu. I Canada äro de fetast i October: Hennepin. Man började tidigt göra denna fogel til hem-afvel. Den förtjente det ock. Des kött, då den är tam, blir hvitt, välsmakande och födande: Albin. De tame blifva större på Jamaica än i Europa, samt mycket angenäma til smaken: Sloane. På Barbados äro de fete och saftige: Ligon. De blifva ock gemenligen smärre i Norden, än i de varmare länder: Pontoppidan. Aldrovandus förklarar köttet, för des läckerhet, värdigt at
