Den här sidan har korrekturlästs
131
¤ ) ° ( ¤
af Portugiserna egenteligen blifva nyttjadt, i blandning med annat, til pastejer (†).[1]
ria
I 2
- ↑ (†) Om Påfoglar voro så förträfflige för gomen, som för ögat, så skulle de fuller taga förnämsta rummet bland alla läckerheter. Men naturen, ehuru gifmild, plägar dock sällan slösa. Uti alla des gåfvor finnes gemenligen en motvigt. Det är således sannolikt, at icke smaken, utan en annan slags yppighet infört Påfoglen på de Romares bord, där den, å nyo, efter stekningen klädd i sit präcktigt befjädrade skinn, gjorde en bord-parade. Imedlertid äro Auctorernes intyg så stridande om denne fogels smak, at man skulle knapt tro dem tala om en och samma stek. Man kan dela dem i lastande och berömmande. Til den förra Classen höra Mercklein, Sauri, Galenus, Halle, Lemery, Sibbald, Oribasius, Nobleville, Zaccagni, Crantz, Montbeillard, Bruyerin, Liger, hvilke alle instämma deruti, at Påfoglars kött är torrt, hårdt, senigt, segt, hårdsmäldt, osundt, föga äteligt. Men det är at märka, det desse förmodligen i synnerhet mena gamla Påfoglar. De af andra Classen tillägga Påfoglen en utvald smak, såsom Turpin för Siam. Kalm berättar, at en del Engelske Gentlemen hålla Påfoglar för de smakeligaste stekar. På Java kallas köttet saftigt och välsmakande af Salm. v. Goch. Wormius säger det vara hälsosamt och välsmakeligt, likt Capuners, midt imellan torrt och saftigt. Bradley håller Påfoglen bättre at äta än Fasanen. Alt detta beröm tilkommer åtminstone icke andra, än de unge Påfoglar; hvilket ock någre medgifva. Hohberg påstår, at de unge foglar, om 12 eller et helt års ålder, kunna täfla med Fasaner; at köttet skal blifva mört och hvitt om man strax lägger det i vatn när foglen slagtas. Latham skrifver, at en ung Påfogel håller i England för en läckerhet. Crantz, Tavernier, Nobleville, Liger, m. flera, erkänna at unge Påfoglar hafva et mört, läckert och begärligt kött, det ock Willughby gifver
