Mycteria (*)[1] och Pärlehönan (†)[2] lär ej heller få rum
- ↑ (*) Mycteria Americana L. är väl smakande, då den flås och sedan stekes i smör: Marcgraf. Köttet är hvitt, men något torrt: Churchill.
- ↑ (†) Pärlehöns Numida Meleagris L. gå ganska nära Påfoglar til smaken. De Auctorer, som mycket uphöja denne fogels kött, lära åsyfta de unge eller kycklingarne, och de, som lasta det, tala förmodligen om de gamle. Såleds betygar Forster, at
företräde för Fasaner och Rapphöns. Säkrast är at hålla en medelväg, och kalla det måtteligt. Ty Påfoglens kött är verkeligen nog torrt, dock icke osmakligt, utan likt annat vildt af medelmåttig godhet: Thunberg. Det liknar nog Kalkon, men är hårdare och torrare: Coetlogon. Det är hvitt och nog smakligt på Malabariska Kusten: Nieuhoff. Det ätes derföre mycket derstädes: Dellon. Portugiserne göra deraf smaklige Pasteyer uti Indien: Boullaye le Gouz. Det utgör Holländarnes vanliga mat på några platsar i Indien: Baldæus. Det ätes ock på Americanske öarne: Lemery. Saar åt på Ceilon en hel månad, i brist af annat, idel Påfoglar, men blef sluteligen så ledsen, at han vämjade vid blotta åsynen. Foglen skal blifva bättre, om han i vintertid, hänges i luften at frysa: Zaccagni; eller om sommaren blifver något mortifierad: Bruyerin. Detta kött skal, sedan det blifvit stekt och kallnat, likväl se ut, som vore det rådt, samt hålla sig i några månader utan at gå til röta: Coetlogon. Augustinus säger sig, med anstälda rön, hafva erfarit, at det, på flera månader, icke tager röta, och denna egenskap är redan åberopad av Isidorus. Lemery bekräftar denna omständighet med tilläggning, at det blifver alt bättre och bättre genom liggning. (Relata refero). Hortelius var den förste i Rom, som lät slagta Påfoglen för bordet. Detta exempel fölgdes; och äfven i nyare tider har man sett Påfoglar på Franska borden, späckade med neglikor: Bruyerin.
