bland de bästa foglar; ej heller den grofve Dido (*);[1] men Fasaner hållas allestäds för särdeles välsmakelige, och måtte väl de Chinesiska vara af ypperlig godhet, när de esomoftast anrättas för Kejserliga tafeln (†).[2]
- ↑ (*) Den ovige Dido ineptus L. har et godt och helsosamt kött: Brookes; förekommer hos resande under namnet Dronte.
- ↑ (†) Vid frågan om Fasaner, blir man ofta satt uti villrådighet, af de mindre laggranna
de gamle pärlehöns hafva et segt och torrt kött. De Pärlehöns Sparrman försökte, voro torre och mycket sämre än vanlige höns. I Egypten har deremot Pärlehönan carnem svavissiman et optimam, så at et par foglar betalas med en Ducat: Alpinus. Unge Pärlehöns äro mycket estimerade: Latham. Bruhier skrifver, at Pärlehönan til smaken ej liknade någon af honom känd fogel. Hennes kött är förträffligt och gifver ej Fasanen efter i läckerhet: Des Marchais. Den framsattes fordom på de läckraste bord i Rom: Varro. I Senegal äro Pärlehönsen tendre och läckre, särdeles de unge: Churchill; förträfflige at äta: Purchas; i synnerhet sedan deras kött fått något hänga i luften: Crantz. På Cap Verdska Ön Majo är det mört och delicat: Dampier. De hemma upfödde ungar gifva icke företrädet åt unga Rapphöns, och de vilde på St. Domingo äro en utvald mat öfverträffande Fasaner: Montbeillard. Pärlehöns äro i de varma länder uti America en förträfflig mat: Sloane. Vilde Pärlehöns, Pentade marone, utgöra den valdaste rätt man kan framsätta på et bord. Köttet är tendert och öfvergår Fasaners. De hemtamde äro icke så läckre, men öfverträffa dock all hemfogel. Ungarne stekte på spett täfla med Rapphöns-ungar. De gamle ätas endast i pasteyer och à la daube, samt äro förträfflige. Lettr. edif. Dessa förmånliga omdömen synas för Utgifvaren til en del vara nog vidt drifne.
