en begärlig spis för Negrerna i Juida och flerstädes i Africa, så at de i Issyny undra på at Européerne icke vilja äta dem, och bruka de i Angola at göda dem til slagt åt sig; men i Asem anses hund-kött för det bästa af alla kött-slag, och altså för läckraste rätten i alla deras gästbud. Oss Européer förekommer sådant nog motbjudande, dock funno Engelsmännerne detta kött helt läckert på Otahite, men det är til märkandes, at Hundarne där voro födde därefter, och hade aldrig fått äta något kött (†).[1] Äfven de store Tumlarnes eller
- ↑ (†) Hund-kött har, i de äldre tider, funnit rum på de förnämsta bord. Catulilactantes framsattes på de Romerske högtider och bröllop, ja vid deras offer-måltider: in coenis Deorum. Äfven i Plinii tid skedde sådant. Hund-valpar offrades åt Roms Numina: Plin. L. 29. c. 4. Plautus lärer at sådane anrättningar vankade vid Prästernas Inträdes-gillen. Hos Athenæus skal finnas, at ock Grekerne åto Hund-kött vid högtideliga tilfällen. Justinus intygar, at Carthaginenserne åto Hundar.
godo sjelfdöda: le Beau. De til Westindien öfverbragte Negrer hålla dem för en läckerhet. Van der Bossche anser dock detta kött för skadeligt. Den vilda arten hölls i Gesneri tid för en läckerhet i Schweitz, sedan hufvud och svants blifvit afhuggne. I Narbonne hängdes köttet något i luften, för at släppa den vilda smaken. Vild-kattor ätas af Hottentotter: Sparrman. Af de infödde i Carolina ätes Vild-katten med tarmar och alt: Lawson. Josselyn omtalar en Vild-katt, som stekt är jämngod med lamb; och Wallentyn beskrifver en liten skogs-Katt, Lauw, om 112 fots längd, som, i Amboinesares tycke är ganska läcker. R. Hamor räknar Vild-kattor i Virginien för läckre: Purchas. De så kallade Vild-kattor i Louisiana äro gode at äta: Brookes.
