Den här sidan har korrekturlästs
8
¤ ) ° ( ¤
mästa föda (*).[1] Warree-svinet i medlersta America berömmes för at hafva läckrare kött än
de
- ↑ (*) De vilda svins företräde är ganska naturligt, helst frihet och val af födämnen äro tilräckligt bidragande dertil. I Guinea äro de vilda svinen, särdeles deras fett, ogement läckert: Bosman, Churchill. Äfven så i Senegal. I Georgien nekar dem ingen företräde för de tama: De la Porte. Är ganska kosteligt födämne i Georgien: Chardin. Villsvins kött skal enligt Celsus, Lib. 2. c. 18. gifva mycken och kraftig föda. I Rom satte man dem hela på borden, et svin för hvar gäst. Man fångade dem lefvande och gödde dem, at de stego til 1000 ℔s vigt och kallades då milliarii. Dock höllos de bättre, som åtos utan sådan föregången gödning. Hufvudet är förnämsta stycket, och frambäres helt på Magnaters bord. De unga äro smakligast, särdeles om hösten, sedan de tagit hösthullet. De tamde svins kött är altid sämre: Burggraf. Stekte mjölkgrisar äro det läckraste man kan önska sig: Zuckert. Fermin beskrifver Surinamska vildsvinens kött såsom hvitt och kräseligt: Boullaye le Gouz gifver Indiens villsvin lika förmånligt vitnesbörd. Dock berättar Otter, at de icke ätas i Persien. Vilde fargalten är osmakligare än vilda suggan; således plägar man snöpa och göda dem, som fångas lefvande. Amboinas vildsvin hafva fastare och bättre kött än hemsvinen: Walentyn. På andra sidan om Jaik, blifva vildsvinen så stora, at hvardera fläsksidan går til 16 à 20 Ryska Pud: Rytschkow. De lefva af vatmöss och rötterna af Donax Hagne.
ganska föga mägtigt: Forster. Beredningssättet uti underjordiska ugnar bidrager ock mycket dertil. På Sandvichs öarne fann Hr. King, under Cooks sista resa, at de infödde helst åto svinköttet saltadt. Renlighet vid gödningen gör köttet godt och fläsket rikt. Svinkött hålles i allmänhet starkt födande: Oribasius och Bartholinus. År 1717 såldes en galt i Danzig för 30 Riksdal. men den gick ock til 716 ℔: Raczynsky.
