Den här sidan har korrekturlästs
155
¤ ) ° ( ¤
steka och äta dem, hvilket Gmelin flera gånger såg på det sätt tilgå, at Jakuten, sedan han trädt sitt undfångna lilla djur på et spö, höll det för elden, och så fort något ställe vardt brunt, skar det af ock åt up, och så immerfort, tils alt ihop hade strukit med. Igelkot-ten ätes ej i Europa, men i Marocco med begärlighet, och yttrar sig Adanson därom, at han i Senegal har en rätt delicat och hög smak, särdeles emot des tid at lägga sig uti ide (*);[1] Gage
skrif-
- ↑ (*) Igelkotten, Erinaceus Europæus L. är, enligt Schreber, icke ätelig, fast den blir ganska fet. Buffon håller des kött icke godt at äta. Någre hafva försökt den i Sverige, och just icke funnit honom aldeles elak. I Norige anses han för ätelig: Hammer. Igelkott-soppa skal i Danmark af somlige anses för nog välsmakande: Pontoppidan. I Tyskland, sedan han om hösten ätit sig fet af äplen och drufvor, ätes han, men lägges gerna förut i ättika och kryddas ansenligt: Zuckert. Korrt för Bruyerins tid hade Igelkotten blifvit införd til Franska borden, efter et förnämt Fruntimers exempel, som därmed gjordt början. Gage fann ej allenast sjelf des kött ganska läckert, utan försäkrar ock, at de förnämste Spaniorer därpå satte stort värde; särdeles i Fastan, skal Igelkotten där, enligt Sauri och Houttuyn, vara begärlig. Spaniorerne på Minorca äta Igelkottar: Armstrong. I Marocco går Igelkotten til de förnämsta, ja til sjelfva Kejsarens bord: Phil. Trans. Morerne äta den därstädes lika begärligt: Höst. I Barbariet jagas han til samma ändamål: Cartes. I Indien
Tunguser, Jakuter, Teleuter, men ej gerna af Kamtschadalare. Morerne i Ægypten äta Möss af flera slag: Alpinus. Gage berättar ock, at Möss såldes på torgen i Mexico i Montezumas tid. Cingaleserne skola ock, enligt Knox, äta alla arter Möss, utom Dessmans Råttan.
