beskrifver Igelkott-köttet i Mexico at vara lika så godt som Kanin-kött, hvitt och helt fett, samt ganska välsmakeligt. De större taggige djuren, som vi kalle Pigg-svin, ätas mångastädes, och fann Loyer deras kött i Africa mycket smakeligt, hvarföre man ej kan undra på at de vilde vid Hudsons Bay hålla deras uti så stort värde; men Brydone tyckte icke stort om det han häraf åt i Neapel, ty det förekom honom altför fade och altför snart mättande (*).[1]
- ↑ (*) Detta til utseende så förfärliga slägte har ej heller undgått den hedren at begrafvas i människo magar. Vi hafve den af 4 utstakade arter hos Herrar von Linné och Pennant. Resandes intyg, som gemenligen innefatta de Ostindiske under namnet Porc epic, lemna ofta någon villrådighet til hvilken art deras intyg böra föras, likväl tror Utgifvaren dem vanligast mena Hystrix Cristata, som allmännast finnes i Asien, men äfven uti
ätes en Igelkott, som hålles jämngod med gödda höns: Houttuyn. I Surinam berömes en sådan för des hvita kött: Fermin. I Senegal hålles han bäst den tid han är färdig at gå i hide, och har då en mycket läcker, hög smak: Adanson. Om dessa 3 äro af samma art, som vår Igelkott, vågar Utgifvaren ej med visshet afgöra, men håller det troligt, åtminstone i anseende til den sistnämnde. Indiens Tendrac är säkert en art Erinaceus, men har, hufvudet undantaget, en obehaglig fisk-smak: Buffon. Pennant kallar den Asiatic Hedgehog, och förklarar des kött för sladdrigt, mjukt, äckligt. Den lilla Erinaceus på Madagascar ätes där, fast icke såsom synnerlig läckerhet, emedan des kropp blott är en liten fett-klump: Sonnerat. Hvad art Igelkott den är, som, enligt Gage, säges begärligt ätas af Indianerne på Guatimala, och hvars kött är fett och hvitt som på höns, är osäkert. Den skal likna den Européiske.
