Frankrike, nemligen vissa delar af Rana esculenta eller våra Käll-grodor, och at de samma, på behörigt sätt fricasserade, utgöra en
detta kött såsom en läkedom, så finnas dock de, som äta det med nöje. Uti New Hampshire borttager man, utom hufvudet, äfven stjerten. Ja infödde Engländare hålla sedan kroppen för en delicat mat, och gifva den företräde för den bästa Ål. I synnerhet skal en soppa på Skallerormen vara förträfflig. Därföre fördes ofta dylika ormar i General Bourgoins kök: Schlözer. Men detta är ännu drägeligt. När Indianerne tröttna på resor och träffa en Skallerorm, gripa de honom med ena handen om nacken, och med den andra om stjerten, sönderbita skinnet på ryggen och upäta ormen lefvande, hvilket de säga rätt mycket upfriskar dem: Josselyn. Detta synes otroligt. Men Utgifvaren påminner sig hafva hos Kæmpfer sedt en ritning, föreställande Ostindiska ormätare, som äfvenledes ätit lefvande ormar, och ehuru griffelen så ofta sviker trovärdigheten, som pennan, så går dock Kæmpfers namn i borgen för sanningen af detta skådespel. Näst Skallerormen fogar Utgifvaren det ormslägtet Boa, som fuller icke är giftigt, men däremot ganska stort och starkt. Af dessa finnas flera arter i Indierna, men de förekomma hos Resande gemenligen med Nationella namn, såsom Boma i Congo, Liboya i Brasilien, Polpog i Malabar, Pimberah på Ceilon, m. m. och håller Utgifvaren före, at därmed menas Boa Scytale och Constrictor L. Af dessa kan köttet någorlunda förslå, helst Dellon liknar dem vid timmerstockar. Boma, en stor orm i Angola, som ofta går til 25 fots längd och slukar Hjortar (förmodligen smärre Gazeller) har, enligt Cavazzi, rätt förträffligt kött. Han är fet som fläsk, och ätes begärligt af Negrerne, sedan han blifvit flådd, samt hufvud, stjert och inälfvor frånskilde: Carli. Då Loyer berättar Issiny Negrerna begärligt äta de store Ormar, menar han förmodligen denna. Det samma
