vid framledne Gref. Tessins bord. I Tunquin finnas et slags stora gula Grodor, som
Des kött är helt hvitt, välsmakande och til des fetma likt fläsk. De bortkasta, utom hufvud och stjert, äfven des inälfvor. Nieuhof skrifver, at Ormen Gvacu (detta ord betyder stor på Landets språk) eller Liboya (synes vara Ormens Nationella namn) är störst af alla, och kallas af Portugiserne Cobre de hado eller rådjurs-ormen, emedan han sluker hela rådjur. Sådane finnas från 18 til 30 fots längd och tjocka som en karl om lifvet. Både Negrerne, och en del af Portugiserne äta des kött. Samme Auctor tillägger, at Negrerne därstädes äta äfven Ormen Kaninana, som är grön på ryggen och gul under buken; (Utgifvaren tror den höra til Colubros). Man bortkastar endast hufvud och stjert. Både Indianer och Negrer i Brasilien äta Landets stora Hugg-ormar, särdeles de stora, af hvilka Couplet sköt en, 15 fot lång och 16 à 18 tum i omkrets: Act. Paris. Smith beättar, at Indianerne i Paraguai med god smak åto en af Spaniorerne skuten Orm, om 25 fots längd och af en mans tjocklek. Äfven Hugg-orm slägtet Coluber ätes af flere arter. a) Colub. Vipera L. På denna koka Egyptierne ofta soppor, endast för smakens skull: Hasselquist; och Utgifvaren menar, at denna Orm-art omtalas i synnerhet, då resande upräkna ormar bland Egyptens mat-ämnen. Shaw försäkrar, at i Cairo och des granskap 40,000 personer lefva endast af ödlor och Ormar. Dock ätas äfven flera arter i detta land: Alpinus. b) Col. Berus, vår allmänne hugg-orm ätes af bönder i Frankrike, såsom en särdeles stor delice. De må väl af denna föda, samt bortkasta endast hufvudet och stjerten: Borellus, De la Loubere. Pomet berättar at rätt få bland det bättre folket i Frankrike finnas, som icke anse Hugg-ormar för en god mat. Du Tertre har ätit sådana i Paris, som smakat likt kycklingar. Hugg-ormar ätas i Italien utan fara: Bruyerin. Coluber Naja L. denne
