gemenligen ännu större, vägandes de som fås på Ascensions öen från 500 til 700 Marker, hvilkas kött är hvitt och öfvergår Kalf-kött i godhet, nemligen medan de hafva sin fetma qvar, hvilken efterhand förgår, då de komma at ligga. I synnerhet är den så kallade Callopéen eller bröstskölden med därvid sittande kött och gröna fett öfvermåttan kostelig, sedan den blifvit stekt i ugn. Man kokar på dessa djur de bästa soppor, och fann Gage smaken på köttet förhöjas genom det man saltsprängde det och lät det et par dagar hänga i luften, innan man kokade det. I Tunquin räknar man Sjö-Sköldpaddor för så nödvändig rätt på alla Gästbud, at man tycker sig annars ej blifvit väl fägnad (*).[1]
- ↑ (*) Under namnet Hafs-Sköldpadda kunna väl flere arter förstås, i bägge Indiernas Haf, men Utgifvaren håller före, at i synnerhet Testudo midas L. samt Imbricata och Caretta menas. Den första af dessa är dock mäst ryktbar, så för des myckenhet och storlek, som smaklighet. Om Hafs-Sköldpaddornas
Rajus. (Förmodligen Test. Orbicularis L.) Denna älskar gyttja och ätes omkring Donau, såsom Gästbudsmat: Marsigli. En liten Land-Sköldpadda på Cap berättas smaka såsom en Kyckling: Sparrman. (Förmodl. Testudo pusilla Linn.) LandSköldpaddan Jaboti i Brasilien har en ganska läcker lefver: Rajus. Land-Sköldpaddorne på Antillerne räknas af somlige för den utvaldaste och läckraste mat i hela America: Rennefort. I Carolina äro Land-Sköldpaddorne gode, utom de store, och de, som lukta Moschus: Brickell. På öarna Gallopagos, i Södra Oceanen, äro Land-Sköldpaddorne store, fete och så läckre, at ingen Kyckling kan med mera nöje ätas. De kunna gå til 150 à 200 Eng. ℔. vigt: Dampier.
