Sida:Tal om Läckerheter-2.djvu/19

Den här sidan har korrekturlästs

Grönländarne hafva afsky för svinkött, men äta i det stället begärligt flera slags Hvalfiskar (*),[1]

Delphi-

    för förträffeligt, när det kokas med Päron. I Italien och på några ställen i Tyskland samt Schveiz är det mäst brukeligt: Merklein; men mindre i Frankrike och England: Coetlagon. Höstetiden bör då särdeles väljas: v. Hohberg. De så kallade Steindachse hafva företrädet: Zuckert. I Kalmuckiet finnas de ganska feta: Rytsckow. Den vedervärdiga lukten förgår til en del vid stekningen för en lindrig eld, men om det ändå, såsom någre föregifva, upgår emot Vildsvins kött, vågar Utgifvaren tvifla; ehuru v. Röhr betygar, at det, genom utdragning i vatn, blifver mört och hvitt som hönskött. Bell kan likafullt äga vitsord om Chinesarnes tycke för Gräfsvin, emedan dessa kreatur föras til kött-torget i Peking slagtade. Indianerne i Canada äta äfven Gräfsvin, eller Carcajoux: le Beau. Födämnet gör mycket til saken och et Gräfsvin, som hela hösten födt sig af de södre länders drufvor, måste icke fördömas efter den fördom man, i Norden, fattat emot detta djur.

  1. (*) Hvalfiskslägtet har äfven fått rum, ej allenast bland äteliga ämnen, utan ock bland läckerheter, särdeles hos de Nordligare Folkslag, hvilkas smak för feta varor altid varit utmärkt. Således äro, enl. Crantz och Fabricius, Grönländarne, enligt Olafsen och v. Troil, Isländarne, enligt Volkman, Orkneyöboerne, enligt Georgii, Samojederne, enligt v. Goch, Japaneserne, enligt Steller, Tschutscherne och Kamtschadalerne m. fl. folkslag, ganska begärlige på Hvalfiskkött. D’Aussy försäkrar, at Hvalfiskarne fordom åtos i Frankrike. På Madagascar hållas de för rätt goda. Hottentotterne försmå dem icke: Churchill; ej heller Bissayerne: Purchas. Hvarken kött eller späck tyckes hafva något, som bör reta gomen, men smaken lyder icke några allmänna lagar. Isländaren håller Hvalens späck bättre än oxkött, men det liknar dock, när det blifvit torrkadt och saltadt, härskt fläsk, samt