där träffas, dem de förut steka (*).[1] Man äter
- ↑ (*) Uti Indierne finnas Myror, tjocke som tummen och hvilka såleds någorlunda förslå för magen. I synnerhet ätas desse i America, och på närliggande öar. På ön Noronha fricasserar man de stora Myrorna: Sloane. I Brasilien äta Negrerne bukarna af sina stora Myror: De Læt. Indianerne kring Panama floden, äfven Spaniorerne, rosta öfver elden en art Myror, tjocka som en fingerled, och äta dem såsom en läckerhet: Churchill, VI. p. 35. Mexicanerne äta mycket Myror: Hernandez. I N. Grenada säljas Myror på torgen. Dock håller Utgifvaren före, at de små så kallade hvita Myror eller Termes fatale L. äro af mera betydelighet för myrätande förnuftige varelser, än de store. Resande omtala desse, under flera namn, och recommendera dem til det värsta, för den
ätas såsom en läckerhet. Portugiserne försökte Gräshopporna i Malabar och funno dem vara af en ganska angenäm smak: Prevost. Månge Chineser koka dem såsom en läckerhet: Martinius. Både Chineser och Mongoler äta den af Pallas kallade Gryllus Onos, eller vinglösa Gräshoppan, och det såsom en läckerhet. Indianerne på Manilla äta Gräshoppor: Churchill. Äfven de på Bashe-öarna, hvarest de stekas i krukor: Dampier. D’Avity. På månglareborden i Bassora får man se Gräshoppor til salu stekte i smör: Tavernier. De så kallade Galileer, (Österländske Christne), äta Gräshoppor och honung på sina högtider; de förra upträde på snören och stekte i ugn: Norberg. Äfven Americanerne nyttja dessa insecter til föda. De i N. America samla Gräshoppor i korgar, steka och äta dem såsom en välsmakande spis: Leiste. Mexicanerne äta Gräshoppor: Hernandez. Atopinan, som håller sig om aftnarne bland vassen i Mexico, och kallas Cicada palustris kokas och ätes af Indianerne.
