Den här sidan har korrekturlästs
Delphiner eller Tumlare (*),[1] Skälar,
- ↑ (*) Delphiner gå hvalarne närmast i alla omständigheter. De äro väl ingen ting mindre än smakelige, men vanan gör dem drägeliga och nöden läckra. Olafsen, som så vackert språkar för hval-arterna, berömer ej Delphinerne. (a) Delphinus Phocæna, Tumlare. Des kött är, enligt Olafsen, svart, hårdsmält och likt gammalt kokött; enligt Tachard, tranigt och mindre smakligt; likväl ätes det med begärlighet i Finnmarken: Leem. Grönländaren önskar sig intet bättre: O. Fabricius. Enligt Grand’d’Aussy åts det fordom i Frankrike, förmodeligen under de så kallade magra dagar, såsom Belon intygar, at det då var ganska begärligt. Thevenot liknar det vid oxkött, ock kallar det rätt godt. Borowski upgifver det för sundt och födande särdeles ungarnas, som, då de ej öfverstiga 6 à 7 markers vigt, äro synnerligen goda. Choisy omtaler et Delphin kött såsom rätt smakligt. Jeffreys tillåter det endast taga företrädet för Svärdfisken och Sågfisken (Squalus Pristis). Wormius gifver lefvren och tungan förmånligt vitsord, med tilläggning, at äfven späcket och köttet af många ätes rätt gerna. Skottarne, på öarne, anse det för äteligt och hälsosamt: Martin, Andersen. Horrebow gillar Andersens omdöme, då han kallar det mycket godt. Merret försäkrar, at det ej mycket eftergifver oxkött. Alt detta kan hafva sina goda skäl, och man lemnar hvar och en sin smak, men då Muratori vil påstå, at detta kött och späck är ganska läckert, vågar utgifvaren göra en liten inskränkning. Et fiskätande djur måste nödvändigt förvärfva en transmak. Imedlertid bifalles gerna, at Des Marchais med skäl gifver de yngre företrädet. (b) Delphinus Delphis räknades, enligt Pennant, fordom för en läcker föda i
Norden, torrkade, kokte, spickne, rökte, rutne, frusne, alt efter omständigheterna. Man får ofta se Polarbyggarne, like korpar, följa hvalfiskar, då Européer ej våga nalkas på 1000 steg. Olycklige de, om de ej, jämte behofven, fått så härdade näshinnor.
