Men innan jag aldeles lemnar Djur-riket, bör jag omröra Chinesernas Jamo, eller de
Matkar uti Mexicos-träsk, ej olike dem som växa i ruttet kött. De äro svarte medan de lefva, men, när de stekas, blifva de strax hvite. De ätas med påströdt salt af Indianerne, som säga dem smaka väl och så angenämt som mandlar. Men bättre folk äter dem icke. De vanka ömnigt en gång om året. Utgifv. vet ej förvisso om desse äro en art VattenLarver eller rätte Matkar. d) Wawo, eller Vermiculi marini finnes, enligt Rumphius, på några af de Molukkiske öarne. De äro 1 fot långe, och somlige tjocka som et segelgarn, somlige som en tvinnad tråd, somlige som hår; mörkgröne, skiftande på gult, rödt och blått, liggande i kylsor om hvarandra. Af dem gör man stort väsende på Amboina och Banda, och tillagar af dem en stor läckerhet. Den ätes til Fisk och annan mat jämte den så kallade tillagningen Bacassan: Rumphius. (Denne Matk synes vara en Nereis.) Walentyn skrifver om samma Molluscon, at Wawo kommer til Amboinas stränder, särdeles vid skär och klippor, en gång om året i April månad, blott på 3 à 4 dygn. Han säger, at de likna något Scolopendra, äro långe, smale, rödaktige, glimmande om aftnarne såsom eld. De tilströmma i sådan myckenhet, at man kan gripa fulla händerna. Folket utgår då mangrant at samla förråd af dessa Matkar, dem de veta väl inlägga, och göra af dem en art grön Bacassan, som i deras smak, är ganska angenäm; men, om man ej snart saltar dem utan låter dem ligga en dag, så smälta de til et slem: Wallentyn. e) Blodiglar (Hirudines) ätas i Siam upskurne, torkade och kokte. De förefalla Europeerne såsom kokte skinlappar; men man håller dem uti Ostindien i sådant värde at de utskeppas til China: Turpin. f) Limaces, af desse räknades flere arter bland de Romares Nobiliora Fercula: Plinius. g) Urtica Marina Rumphii tillagas på Amboina til et läckert mos. Den är sannolikt en Actinia.
