likväl åtskilliga folkslag, äfven i vår tid, kunna med lika förnöjelse äta det rå, som andre det kokta och stekta, och det utan minsta men på hälsan. Kunde hända, at många ämnen ur Djur-riket skulle falla oss behageliga nog at äta rå, om vi ej därifrån afhöllos genom fördomar, at de äro på det sättet otäcka, eller ock ville blifva svårsmälta för magen, och dymedelst osunda. Vi finne ju Ostron vara läckra, så rå och lefvande de uptagas ur sjön,
smör och ost. De hållas af de fläste Ostindiske folkslag för den ypperligaste läckerhet. På Japan: S. v. Goch. I Tonquin: Richard, Tavernier. I Siam värderas de högt af Prinsarne och Magnaterne. Rec. des Voy. Holl. I Batavia tracterades vid högtidlige måltider altid med fogelbon: Hessen. Äfven i Cochinchina: Berkenmejer. Särdeles Chineserne sätta et utmärkt värde på denna läckerhet, som utgör deras käraste rätt. Lettr. edif. Vernatti. Vid Mandarinernes festiner vanka altid Hjortsenor och fogelbon: Du Halde. Denne Chinesarens smak bestyrkes hos Churchill, samt af Willughby, De la Flotte, Le Gentil med flera. De värderas ock högt på Manilla: Churchill. Resande beskrifva detta ämne såsom läckert i allmänhet. Men det hålles tillika för ganska styrkande, (restaurative), af Vernatti, Churchill. Det tros reta matlusten: Redi; och afböja sjukdomar: Ph. Marinus. Det kallas hos Churchill förträffligt, födande och stimulerande och tror utgifvaren, at särdeles denna förmenta egenskap gjort dessa bon dyrbara för Asiatiska yppigheten; helst det är vist, at den så mycket utropade läckerheten endast beror på de aromata, som tilläggas. De äro därföre upstegrade til et otroligt pris. Man har sagt, at de upvägdes med guld: Poivre, Colin. Men Navarette har långt för detta intygat, sådant vara öfverdrifvet. Chineserne slå dock gemenligen under sig denna
