tid sedan en vanlig dryck för det förnämare folket i Irland, äfven som sur för det sämre; jag vet icke, om det så ännu är. Strabo säger om de gamla Nomades, at de höllo sur mjölk för en läckerhet (*),[1] och öfver alt i Sirvan i Persien anses den så ännu. Hos Morerna är kärn-mjölk en god välplägning. I Mogol och de mästa Ostindiska länder dricker man ingen annan mjölk än Buffel-mjölk, och brukar man där at uptorka den sur, för at sedan kunna upblöta den i vatten, hvilken dryck Bernier fann mera upfriskande i den starka hettan än Limonade. Nogai-Tartarernes ljufligaste läskedryck är sådan i vatten upblött mjölk, den de förut koka, at den blir helt hård; och om de ej kunna få mjölk-blandning, så torsta de häldre i 3 à 4 dagar, än dricka blotta vatnet. Sto-mjölk är en kär dryck för
- ↑ (*) Isländarnes Syra bör här icke förbigås. Den är en surmjölk-vassla, som förvaras i tunnor och gäser, men anses icke god, förr än efter et år: von Troil, Horrebow. Blanda är en Isländsk dryck af vatten med 112 del syra, som om vintren upblandas med Timian och Kråkebär. Blanda kallas ock i Vermeland och Elfdalen, den hos allmogen vanliga drycken af mjölk och vatten. Uti Norige brukades fordom, surnad vassla efter ystning. Syra är där i bruk, såsom på Island, och Blanda drickes af allmogen på samma sätt. Buchananus skrifver, at folket på Hebridiske öarna nyttjat samma dryck under namn af Blandium. Mjölk-vassla, ystad med ättika, är Morlakkernas vanliga dryck: Fortis Voy. en Dalmatie. I. 141.
seg, at, när man doppar fingret däruti och drager det tilbaka, följer den med, lik en tråd: Niebuhr. Denna omständighet är lyckelig för Bedouinerne, som vanligen nyttja handlofven til sked.
