Indianerna på Americanska näset hafva en för dem angenäm dryck, som de kalla Mislaw, och är intet annat än mogen Pisangfrukt och vatten, som går til gäsning, och snart klarnar, men ock snart skäms. I Mexico hafva Indianerne sin Atolla (*),[1] en dryck af lika art at
- ↑ (*) Atolla är Majs-mjöl, upspädt med vatten och kokadt; var Mexicanernas äldsta dryck. De Læt beskrifver flera tilrednings-sätt. L. VII. c. 8. Den liknar vår Mandel-mjölk, men är tjockare. Man nyttjar endast den späda Majs därtil, och tilsätter specerier, dessman och såcker, at den både får en angenäm lukt och smak. Den är födande och magstärkande, men kan ej utföras, utan måste drickas på stället: Gage. Des Marchais omtalar denna dryck, under namn af Mandel-mjölk. Bossu blef därmed fägnad hos de vilda i Akchita. Gage berättar på et annat ställe, at qvinfolken sälja denna dryck varm på torgen i Mexico. Allmogen tillägger långpeppar vid kokningen, men Nunnor och de förnämare Damer nyttja Canel, Ambra, m. m. Labat omtalar äfven Atolla. Andre berätta, at Majs därtil rifves mellan stenar.
på Bashee-öarne göra en dryck af Såckerrörs-saft med små svarta frön. Den gäses 2 à 3 dagar i stora kar, hvarefter den klarnar och drickes. Den är excellent och liknar Engelskt Öl til färg och smak, slår starkt i hufvudet, men tros dock vara sund: Dampier. Folket på Madagascar dricker understundom Såckerrörs-saft, gäst med långpeppar och Senap: De Pages. Tok kallas förmodligen denna dryck af Le Gentil, som fann den ej osmaklig, och trodde den blifva bättre om den fick gäsa ut, han drack den på Madagascar. Äfven Sonnerat omtalar Madagascars Tok-dryck. Under sista Resan lät Cook vid Sandvichs-öarna brygga Såcker-dricka, men ehuru smakligt och hälsosamt det var, så ville dock ej Matroserne nyttja det, emedan det var en nyhet.
