den smaken är nu mäst förfallen. Bränvin har man länge i Indien vetat göra, dels af Cocosträds-saften, dels utaf frukter, dels ock af frön, förnämligast Ris, som alt kommit under namn af Arrak, varandes den sista sorten den bästa, särdeles den som fås i Goa och Bengala; den starkaste är Arrak jagre, som göres af svart socker och barken af Baboul jämte vatten. I America gör man af Sockerrör den bekanta Rum. I Frankrike och flerstädes tilverkar man Bränvin af vindrufvor, äfven som vi här hos oss veta väl nu ock at bränna Bränvin af bär, men här göres det dock mäst af säd. Norden, som ej haft något Vin at tilgå på egen botten, tyckes likasom med et slags rättighet antagit bruket af Bränvin, för at äfven hafva någon dryck-sort til at muntra så väl som värma sig med i kölden; men det är altid lastbart, at missbruka det til öfverflöd, såsom sker af mycken allmoge, både här, i Ryssland, Danmark och Tyskland. Annars hafve vi ock här, innan Bränvinet upkom, synnerligen älskat Öl (*),[1] en stark och muntrande
- ↑ (*) Vid Artiklen om Öl, måste Utgifvaren tilstå, det både bristande Theorie och erfarenhet lägga honom hinder at meddela denna drycks Historiska märkvärdigheter och diätetiska verkningar i vederbörligt ljus. At Kornet, genom förvandling til
nemligen 3 delar Dricka emot Bränvinet, samt Honung och Ättika efter behof, då han tror denna dryck vara tjenlig för Sjöfolk emot förkylning af fuktig väderlek, utan feber. Tatarerne, Baschkirerne, m. f. nyttja en dryck Eiran af mjölk, bragt til syrlighet med bär och gäst med honung: Lepechin. Georgii beskrifver Eiran såsom en blandning af Mjöd, mjölkvasla och körsbärssaft.
