Den här sidan har korrekturlästs
19
¤ ) ° ( ¤
Då smaken för feta ämnen kunnat gå så vida, lärer man anse för mindre främmande, at äfven en myckenhet Hafs-foglar blifvit hållne för läckerheter, ehuru de icke alle kitla en öfvad gom, Andarter (*),[1] och gräs-ätande
foglar,
B 2
- ↑ (*) Af Svenska Andarter är Gräsanden den bästa, hälst om hösten, då de komma så fete, som gödde Ankor, af det korn de snattat på Norrländningens åkrar. Detta grundar utgifvaren på egen erfarenhet. Därnäst taga de små Årtor främsta platsen. Horrebow gifver dem samma intyg på Island. Anas Crecca uphöjes af Brickell, Ray, Willyghby, Linné, såsom bättre än de öfrige; hvarmed äfven Coetlogon och Albin instämma. Zuckert prisar Qverquedula såsom läcker och mör, och Barbot kallar den rätt Delicieux. Af de öfrige, som fått namn at vara läckra, är (a) Eiderfoglen, An. mollissima; den ätes ock gerna på Grönland. Men i Wermdö Skärgård har den icke vunnit bifall och Pontoppidan skrifver, at blott de fattige i Norige försöka des kött. Det är ock sträft och fränt: (b) Tadorna, Jugåsen prisas af Brickell. Albin säger, at den dock förlorat mycket af des anseende. Pontoppidan håller den sämre än villgås. (c) Scheller beskrifver knipan, A. Clangula, så delicat, at den endast kommer på förnäma bord i Sverige. Sed tempora mutantur. Dock är den rätt drägelig vid Insjöar; i hafvet däremot nog tranig. (d) Anas Rutila Pallasii äter stundom fisk, men är aldeles fri för transmak, och bland de bästa Änder: Act. Petrop. äfven (e) Anas Nyroca Guldenstedtii, ib. som är nog tendre (f). Anas Spectabilis berättas af Fabricius gerna ätas på Grönland, samt i synnerhet förmäles knölen på näbben vara en läckerhet at äta rå. (Förmodel. för Grönländaren). Uti Senegal hafva Labat och Brue funnit grå och svarta Änder feta och admirable. I Cayenne finnes en förträffelig art Qverquedula: Barrere. (g) Anas discors i Carolina härjar ris-åkrarna och göder sig sjelf med mycken framgång:
