sjöfoglar, såsom Willgäss, af flera arter (*).[1]
- ↑ (*) Gäss, (Anser Domesticus) gifva en födande näring, men hårdsmält. Man beskrifver ganska troligt, ofjädrade gåsungar för mörare, och gödde hafva altid varit värderade. En gås kan bringas til 10 markers vigt, och särdeles lefren göras rätt stor, som ses af de gamle Romares jecur ficatum. Hjertat var äfven i de gamles smak, dock ej såsom lefren: Burggraw. Cæsar skrifver, at Britannerne ej åto gäss. I Frankrike föraktades äfven gamla gäss på Magnaters bord, men icke späda Gåsungar: Bruyerin. I Smirna äro de icke så smaklige, som i Europa. Villgässen få gemenligen företräde, såsom smakeligare och hälsosamare: Burggraw, Nobleville, Brookes. Likväl anser Zuckert en Villgås för torr emot en hemtamd, så framt man ej träffar dem, som blifvit tagne af Roffoglar, hvilka skola vara
Catesby. Sloane berättar den på Jamaica vara öfvermåttan läcker. Den äter ock villhafra. Boissy omtalar, at han hos Akancas fått vilda Änder, som icke hade osmak. De voro ock fete af villhafra. Hernepin styrker at denna växt gör Sjöfoglarne i Louisiana feta och läckra. I Russ. Saml. omtalas röda Änder vid Caspiska hafvet, som kackla om nätterna på hustaken, och äro gode, när de lemna spettet. (h) Anas Bahamensis är synnerligen god Marcgraf. (i) Boissy ger Anas Sponsa främsta rummet, emedan den göder sig med Ek och bok-ållon. Patos reales i Peru äro förträffelige: Bouguer. Man bör ej förgäta våra hemtame Ankor, fast deras kött är något hårdsmäldt på de gamle. Martialis ville, at man blott skulle äta bröstet och nacken, (cervix) men låta det öfriga återbäras i köket. Enligt Fischerström hafva de Chinesiske företräde i storlek och smak. I China hållas ock Ankor näst Svinkött i värde: Ekeberg. Vilde hafva dock företrädet af de gode arter. Oldmixon omtalar likväl en Andart Nuscovy på Barbados, såsom en härlighet. Lepechin berömer (k) Anas hiemalis och (l) Marila.
