räckt alt til vår tid, då The och Caffé kommit så i mode, at nu sällan något Vin eller Dricka bjudes imellan målen. Limonade och Mandel-mjölk vankas understundom ibland Stånds-personer, när man säger sig vara torstig; men hos gemene man är bästa välfägnaden Bränvin, Öl eller Tobak; hvilken sistnämnda äfven hålles til godo af en stor del utaf den bättre classen, både at röka och snusa; men denna ört brukas dock allmännare i Turkiet och Persien, och det utaf bägge könen. Fruntimren hos oss pläga, utom Caffé och The, tracteras med frukter och bär, syltsaker och confect. Caffé, hvars bruk börjats i Arabien, har tämmeligen länge varit gängse hos Turkarne, Perserne, Benjanerne och flera Österländningar, och är likaså än, blifvandes i Jemen mäst tilredt af skalen kring bönorna; det drickes där öfveralt hett utan socker, samt i Ægypten med tilblandad Salvia, ja i Persien låter man gerna det tjocka följa med. The är nu nog allmänt hos de flesta Asiatiska nationer, til och med grofva Tartarer uppe i Siberien, likasom få nationer i Europa äro det förutan. I Södra America nyttjas mäst i des ställe decoct af Paraguai-växten(*),[1] och
- ↑ (*) Paraguay-växten nämnes af alla resande, som besökt Chili och Peru. Des löf nyttjas såsom The uti America; de torkas vid eld och pulveriseras samt infunderas med vatten. Både Indianer och Spaniorer dricka däraf flera resor om dagen. De tro, at denna dryck befordrar sömn, fördrifver hunger, smälter maten, väcker matlusten, förjagar melancholie och upfriskar efter arbete. De, som vant
