Areca-nöten inveckladt i et blad af Betel-peppar jämte litet kalk af Ostronskal, hvarpå man där altjämt går och tuggar. Likaså nyttja Indianerne i Peru och Popayan bladen af Coca, också et slags peppar, hvilka de gå och tugga ihop med deras Mambi, som är krita eller calcinerad ostronskal, och det med sådant nöje, at de heldre umbära maten än dem (*).[1] Hos
- ↑ (*) Coca eller Cuca växer i Popayan, det är Americanens Betel. Bladen blandas med krita, eller terre blanche, som kallas Mambi. Detta tuggas tilsammans. Man spottar ut i början, men sedan nedsväljes saften. Man umbär gerna mat, för at äga Coca: Ulloa. I, 262. Indianerne cultivera busken med stor flit, och värdera den högre än guld och silfver. Löfven torkas i solen. Arbetsfolk tugga ständigt detta löf och tycka sig blifva styrkte däraf, så at de uthärda hela dagen utan mat: Blas Valera. Peruanerne bära altid Coca på sig, samt
Areca Cathecu, L. som invecklas jämte någon kalk uti bladet af Piper Betle, L. Detta tros gifva god ande, fästa tänderna, styrka lifsandarna, o. s. v. Saliven blir röd däraf och gifver et ovant öga någon anstöt. Detta Betel bjudes, såsom en välfägnad vid alla besök, och man har illa fägnat en gäst, som ej får Betel, äfven som den gäst hålles obelefvad, som vägrar emottaga det. Man är så vand at icke umbära Betel, at månge hålla det i munnen medan de sofva: Spreat. At anföra de många resandes intyg, som omtala denna plägsed, voro ogagneligt. Det enda torda böra tilläggas, at man håller den Betel för bäst och saftigast, som föres från Tonquin, särdeles då den är ung och tendre. Andre säga, at denne Betel bortskämmer, ja fräter tänderna. Åtminstone blifva de svarta eller bruna däraf, men detta är icke et fel i Ostindien där man skämtar med en Europé däröfver, at han har så hvita tänder som en hund.
