hufvudmynt, är det ock den behagligaste välfägnad, och i Abyssinien går ingen utan en bit Salt i en pung, som hänger vid gördelen, varandes moden, när två vänner råkas, at hvardera drager up sitt saltstycke, och låter den andra få slicka därpå, hvarefter man strax tar det tilbaka och lägger det ned igen (*).[1] I sistnämde landskap, där boskapen utgör folkets förnämsta rikedom, har yppigheten fallit på det sällsamma kräselighets uptåg, at förbinda hvarje rik man, som blifvit ägare af 1 000 kor, til des samteliga anhörigas undfägnande en dag om året, icke allenast med vanlig välplägning, utan ock med en stor mängd mjölk, til at bada sig uti.
Men jag ser tiden redan vara förlupen, och Edert tålamod N. H. M. H. altför mycket tröttadt, hvarföre jag ock nu tvärt afbryter mit ohöfsade Tal, ehuru jag väl skulle kunna hafva åtskilliga flera läckra ämnen at omröra. Jag torde til slut få lof at framkasta en enda löslig tanka, som fallit mig in, under betraktandet af en del usla nationers grofva och för oss sällsamma smak uti omdömet om läckerheter. Vi kunne tycka, at dessa folkslag förtjena vår medömkan, men kan hända vi däruti hafve orätt. Födde och upammade uti usla länder, som aldeles hafva brist på ypperliga läckerheter, och inga tilfälen at utifrån få dem til sig genom handelen,
- ↑ (*) Salt är uti inre Ethiopien så sparsamt, at 1 ℔. kostar 12 Ducat. Man brukar det därföre icke på maten, utan håller et saltstycke i handen på hvilket man slickar för hvarje matbit: Purchas II. 849.
