Sida:Tal om Läckerheter-2.djvu/326

Den här sidan har korrekturlästs
318
¤ ) ° ( ¤

fyra svantsar kommo på Konungens bord, men de öfrige kroppar med svantsar utlefvererades til Hofstaten. Kalm, som ätit denna rätt i America, säger den vara så mägtig och fet, at en ovan näppeligen däraf kan förtära en enda bit. Svantsen serveras ock på sitt särskildta fat. b) Castor Zibethicus L. Pennants Musk-beaver, skal, enligt Le Scarbot, vara rätt god at äta.

Den rätta Becfigue är Motacilla Ficedula L. I sanning, skrifver Buffon, är intet kött läckrare, finare och saftigare än den rätta Becfigue, då den ätes i sin rätta tid. Det är en liten fett-klimp af et lindrigt och läckert fett, som smälter i munnen. Det är et extract af de förträffliga frukters saft, dem foglen ätit. At det beror på tiden, vittnar von Linné, som skrifver, at en Ficedula stundom betalas med 1 à 2 Ducater, då den, en annan årstid, kan fås för 2 styfver. Imedlertid bör man märka, at äfven flere små foglar af detta slägte, som hacka på Fikonen, få namn af Becfigues: Pennant. Olinas Becafigo Cauapino är Motacilla Curruca Linn. De fläste arter Fauvettes få i Italien och Södra Frankrike samma namn. Buffons första Fauvette är Mot. Hippolais Linn. Brissons Curruca minor eller Petite Fauvette kallas Becfigue omkring Marseille. Rajus gör Mot. Hippolais til Becfigue, äfven Zuckert. Belonius gifver en Motacilla Schoenobenus ja ock Loxia Pyrrhula eller Domherre detta namn. Mot. Atricapilla hålles i lika värde: Zuckert. Mot. Sylvia och Phœnicurus hacka ock på Fikonen i de södra länder och upställas därföre i samma räkning, emedan Fikonen otroligt bidraga til läckerheten. I Schveits räknas flere småfoglar för Becfigues. Voy. de Suisse. Med et ord Italienarne fördubla sina Becfigues på samma sätt, som Frantsmännerne sina Ortolaner. Phil. trans abridg. til ock med Näktergalen räknas i Italien bland Becfigos: Willughby. Detta är icke någon nymodig läckerhet, emedan Becfigues höllos i fordna Rom i stort värde för deras ganska läckra och hälsosamma kött. De kräseliga munnarne åto den hel med inmäten och alt, hvilket man då ej gjorde med någon annan fogel, som Gellius säger l. 15. c. 8. Jfr. Athenæus l. 4. fol. 129. Juvenal. Sat. 14. Sveton. in Tiberio. c. 42. Celsus l. 2. c. 18. Men då man fick dem smäckfeta, höll man för rådeligt

at