Uria Grylle, beskrifven af utgifvaren uti K. Vet. Acad. Handlingar 1781. Förlorar des Transmak, då skinnet afflås, och foglen i stället späckas. Fabricius intygar, at denne fogel gerna ätes på Grönland. Äfven på Island, hvarest des fett nyttjas för smör. På Färö hålles den för en god stek: Debes. Äfven i Norige: Pontoppidan. Ungarne hållas för möre och fete på Island: Olafsen. Af Finska bonden upsökas ungarne, förr än de börja söka strömming: Gadd. Äggulan är ganska röd, alcalescent och mägtig. Se anförde ställe utur K. Vet. Acad. Handl. sid. 233. Något kan ock här tilläggas om Uria Troile, Grislans samslägtinge. Den utgör Noriges bästa fänge. Kallas där Bergfogel och låckar Bonden at, med lifsfara, besöka des branta bonings-platser. Torrkad utgör den de Nordiske Öars hufvudsakliga vinter-kost utur fogelslägtet. Har i det närmaste samma egenskap med Grislan. Hvarom Gunnerus, Olafsen, Debes, Fabricius, Sibbald, Leem, m. f. kunna jämföras.
Om Måse-slägtet och des bruk til föda i Norden, har utgifvaren uti Kongl. Vet. Acad. Handl. år 1783, utförligen handlat, hvarföre han anser öfverflödigt, at vidare uprepa något i detta ämne. Endast Larus Rissa torde förtjena någon tilläggning, emedan den hufvudsakeligen blifvit ansedd för smakelig. Sibbald tillägger den en god smak, och försäkrar, at man fordom, i Skottland, började måltiden med des kött, för at upväck matlusten. På Grönland ätes den också med begärlighet, och man gör sig i Norige mycken möda, at fånga dessa foglar, särdeles de yngre, som ses af Act. Nidros. I allmänhet är annars hela slägtet fränt, tranigt och magert, så at man i Norige ordspråksvis säger: Du är mager som en Måse. Bröstet af Larus Canus hålles dock enligt Kalm, i Norige för smakeligt. Om Larus glaucus intygar Fabricius, at des ungar, på Grönland, icke mycket eftergifva höns-kött, och derföre gerna ätas äfven af de Danske nybyggarne. Ungarne af Larus ridibundus hållas af Volkman för en läcker spis. Larus Parasiticus ätes
