Pelekan-arter (*),[1] Trumpet-foglen (**),[2] Lomar (†),[3]
- ↑ Af Pelekan-arter finnas äfven läckerheter, dock endast för vissa folkslag. (a) Onocrotalus Occid. Af denne art har Funnel funnit några goda, blott de ej haft någon fisksmak. Men just denna åtföljer gerna detta kött, och Du Tertre förklarar det tranigt och oätligt. Foglens ägg berömas däremot af Labat. (b) Carbo, Skarfven. Ung och flådd gifver den, enligt Olafsen, en välsmakande stek, som går nära Kalkon-kött. Ström beskrifver köttet såsom hvitt och begärligt i Norige, hvarest äfven skinnet beredes til bok-band. Transmaken skal ock förgå, om foglen, et par timmar, lemnas nedgräfd i jord: Phil. Trans. Abrigd. På Grönland ätes foglen ganska gerna: O. Fabricius. Fordom blef han serverad på de bästa bord i Frankrike, och är än i dag en läckerhet, för öboerne i Östra hafvet: Ståhlin. (c) Graculus, får samma betyg af de Norrske Auctorer. Men har desutom några förmånliga vittnesbörd från Eldslandet. Wood berättar, at Engelsmännerne funno, vid Magellanska sundet, denne fogels kött ganska godt. Cook fann dem ock goda på Staters landet. Forster berättar, at Matroserne, i anseende til smaken, liknade dem vid kycklingar, och Hawkins förklarar de unga för den bästa mat han tror kunna
- ↑ (**)
- ↑ (†)
äfven på Grönland. De Brosses berättar, at Engelsmännerne vid Patagoniska kusten, sköto et slags foglar, som liknade Måsar, och voro rätt gode at äta. Utgifvaren håller dem för den fogel-art, som af nyare Auctorer kallas Catarracta Skua, hvilke, til oräknelig myckenhet, uppehålla sig vid Eldslandet, och värpa hundradetals utmed hvarandras bon. Äggen af desse foglar sökas flitigt af resande i dessa tracter. Den enda nytta man i Svenska Skärgården gör sig af Måseslägtet, består uti äggsamling. På en enda liten holme hämtade en Lots i Vermdö, åtta tjog Mås- och Tärn-ägg. De äro drägelige i matlagning, men nog mägtige. För öfrigt åberopas den förr nämnde Afhandling uti Vet. Acad. Handlingar.
