detta alt icke oväntadt, när äfven en
händerna. Men namnet Diable, som på samma Ö tillägges denne fogel, är ej särdeles appetitligt. Vid Eldslandet hade Cooks besättning, under andra resan, en Julefägnad af 300 Tärnägg, som kommo väl til pass, ehuru det icke var Påsktid. Denna Tärnart utstakas ej af Herr Forster. (d) Sterna Caspica är nog stor, men ätes dock icke. I öfrigt synes hela slägtet förtjena samma nummer på Läckerhets rangordningen, som Måsar.
Stormväders-foglarne, Procellariæ äro i allmänhet tranige. Det vänne små arter, (a) Pelagica och (b) Æquinoctialis äro fredade för begär, emedan de äro så små. (c) Pive Capensis eller Capska Dufvan, var i Montans tycke, god, fast köttet var svart och tranigt. En liten motsägelse! (d) Procell. Puffinus, eller Port-Egmonts Höna, är något drägeligare; Ungarne blifva begärligt eftersökte af Färöboerne, för deras fetma: Debes. (e) Procellaria Glacialis eller Mallemucken, ätes på Grönland, både kokt och torrkad: O. Fabricius. De, som utgå på Hvalfisk-fänge, pläga koka sig en soppa på bröstet, som kallas förfriskningssoppa af Martens. Men samme Författare berättar ock, at man måste förut låta foglen hänga någon tid vid fötterna, at tranen, genom gapet, må utrinna. Då man besinnar denna fogels lefnadssätt och at des hufvudsakliga består af hvalfisk-tran, det han stjäl vid afspäckningen, samt at desse Mallemuckar hoptals kasta sig på de upflytande döda Hvalfiskars as, för at förtära denna stinkande föda, lärer man lätt föreställa sig, at denne fogel-art får stå långt ned, om ej på nedersta steget af läckerhetens trappa. Den, som ej föraktar rutna hvalfisk-tranet i sin enfald, lärer dock äfven hålla det til godo utur andra hand, hvarföre Malmucken här förtjent sitt rum. De nye Stormväders-foglar, som uptäcktes vid Cooks Södra Polresa, lära icke blifvit försökte. Slägtskap betyder dock mycket i denna väg, och banar vägen til nog träffande gissningar.
