Häst-kött beträffar, så vet jag ej om det i smaken verkeligen öfvergår oxe-kött, men märkeligt är, at de Nationer, som begynt hålla
Artikel i ordning, har Utgifvaren trodt sig först böra företaga våra hem-oxar, och följa dem genom Europa, Asien, Africa och America; dernäst vidröra något om de vilde oxar, och omsider föreställa de öfrige arter af detta slägte. Oxen har blifvit hemafvel, så i nya som gamla verlden, samt nu nyligen, under Hr. Cooks sista resa, införd på några Söderhafvets öar; likväl finnas rätt många Nationer, som icke befatta sig med des skötsel, särdeles i de stränge climater, och där förrådet af vildt gör detta kött umbärligt. Låtom oss börja med Europa. Oxköttet i Cadix är elakt: Verdun. Ätes föga i Spanien: Pluer. Vid Bilbao fett och mört, och saftigt: Bocoley. Men på Minorca ganska magert: Armstrong. På Corsica är det segt och magert: Bosvell. På Maltha förträffeligt: Bachelier. På Sicilien vid Aetna blifva oxarne så store, at man samlar deras horn för Naturalie Cabinetter: Brydone. I Italien fann Ray oxköttet sämre än i England, undantagande uti Rom, hvarest det ficks godt, men af Tyska ox-drifter. Han berättar ock, at man uti Italien instänger boskapen uti stark hetta, innan det slagtas, på det at des kött må blifva mörare; men sådant skämmer färgen, äfven smaken, emedan det derigenom disponeras til röta. Di-kalfvarne, vitella mungana tros där öfverträffa alla i sitt slag öfver hela Europa. Det är ock troligt, emedan de endast upföddes med mjölk och äggegulor: Keysler. Lister fann oxköttet i Paris, sämre än i England, Kalfvarne blifva ej heller at förlikna med de Engelske; deras kött blir ej så hvitt utan rödt, emedan man underlåter at åderlåta dem, såsom det sker i England. I Provence ätes ock sällan kalf: Bruyerin. I Holland är boskapen fet och välsmakande: Walentyn. I England är den helt fet och mör til köttet, hvadan det talesätt upkommit, at Oxen är
