Indianska folkslag i södra America äta häldre hästän ox-kött, och Patagonerne bry sig icke om någon annan köttsort. I Tunquin tyckes folket äta oxeoch häst lika gerna, kanske ock Negrerne i Juida (*).[1] Om den så kallade Kuhr
- ↑ (*) Ifrån den tiden våre föräldrar lemnade den retande åtankan af Häst-kött, måste Historien om denna läckerhet sökas öster ut. De nya försöken i Sverige löna ej mödan at nämna. Premier och Pensioner kunna som knappast truga häst-köttet i Svenska magar. Dock lärer fördomen mera deri verka än smaken. Buffon kallar häst-köttet elakt, hårdt och osmakligt. Denna dom är för hård; åtminstone äger den ej rum i allmänhet. Zuckert kallar det svampaktigt, men mycket sött, at det måste starkt salpettras. Vid kokningen, bör ock
mera oxkött än villebråd liknar får. Jefferys håller Koernes kött godt, men tjurarnas för hårdt. Brickell deremot förklarar köttet för groft och sämre än oxkött, hvaruti ock Lawson instämmer. Denna motsägelse förenas dermed, at Bison, til kön och ålder, är af olika godhet. Kalfvarne hållas af alla för förträffeliga. Musk-oxen, (Pennants Arctic Zoology. Musk-ox) håller sig högst i Norden, äfven vid Hudsons Vik. Des kött tros vara hälsosamt, förmodeligen af orsak, at det luktar Apothek. Leiste intygar, at det vissa årstider ej kan ätas för Muskus-lukten. Cfr. Voy. au Nord. Här vore mer at tillägga, om rumet tillät, särdeles om Bos Grunniens, från Tibeth och andra orter i Asien, hvars svants hållas i så dyrt värde uti Indostan. Köttet är fett, men ej godt. Dock fångas djuret af Kalmycker till mat: Ryschkow. Hvad det kan vara för en art vild-oxar på Ceram, dem Walentyn så uphöjer, vågar icke Utgifvaren gissa, utan låter dem sluta troppen, emedan de i denne Auctors omdöme voro läckrare, än alt det kött han ätit i sin hela lifstid.
