och funnit den både mör och god; men fötterne beskrifvas af alla för en delicat mat,
Voy. au Nord. Jurgen Andersen. Äfven Kalmuckerne: Pallas. Af Camelen har man äfven lärt sig nyttja mjölken. Araben sätter derpå et utmärkt värde, men för en Europé är den seg och mägtig, ja obehaglig. Americanske Camel-artens Glamas kött, säges uti Histoire des Incas vara godt; de tames är bättre än de vildas, som kallas Guanacos. Detta är torrt och hårdt. Likväl ätes det af Indianerne i Peru, som äfven til samma ändamål slagta de utlefvade Glamas: Ulloa. Uti Purchas samling finnas äfven intyg, at de unga Glama-kalfvar äro rätt gode; ja den läckraste mat, som kan ätas. Det skal hafva någon likhet med Kid-kött och bör ätas färskt. De gamlas deremot bör torkas och rökas, då det tager företräde för alt get-kött i verlden. America har ännu en Camel-art Pacos, som i des vilda tilstånd kallas Vicunnas. Uti Churchills Samling förklaras des kött för icke godt. Andre åter försäkra, at det kan jämföras med de Spanske Gumsar, så til smak, som sundhet. Indianerne sjelfva hålla det läckrare än får. Wafer skrifver, at det til alla delar är jämngodt med får-kött, och Bachelier kallar det ganska läckert, samt fullt så godt, som de fetaste Castilianske får. Det är förmodeligen säkrast, at vid så stridiga omdömen, hålla medelvägen. Camelerne äro idislande gräsätande djur, kunna således icke vara osmaklige; de unge och fete böra sannolikt upnå en förmånlig grad af välsmaklighet. De gamle deremot, som blifvit med bördor och släp utpinade vid Potosi grufvor, eller andra arbeten, måste förlora mörhet och smak, såsom gamla Inventarie-oxar vid bortarrenderade Säterier.
