bättre. Holländarne botade sig på N. Zemblia 1596 för skörbjugg med räf-kött, at den hvita arten. På N. Zemblia hafva flere Holländare dödat och stekt sådane räfvar, dem de funnit til smaken likna Caniner. Phipps fann köttet af Lagopus godt på Spitsbergen. I Patagonien åt Narborugh en räf, den han ej kunde skilja från Gumse. Åtminstone förtärde han den med samma nöje. Hvad räf-art det varit, är för utgifvaren obekant, äfven om Räfvarne (Canis Vulpes) i America hunnit utbreda sig Söder om Linien. Men det är visst, at de vanlige Räfvar icke sky varmare länder, ty de finnas i Marocco och ätas där, då de hafva hösthullet: Phil. Trans; och blifva ej heller föraktade af Negrerne i Angola, som finna köttet godt: Cavazzi. Jackhalsen, Canis Aureus L. är väl ingen egentelig räf-art, utan en mellan-länk, som förenar hunden, räfven och vargen; det torde dock icke räknas för obehörigt, at vid denna artikel, sluteligen bifoga, det äfven Jackhalsen mycket ätes på Malabariska kusten: Nieuhof.
Loar ätas af Kalmuckerne: Pallas. Utgifvaren har ock hört berättas at en stek af en Varg-lo skal anses för ganska smakelig i sjelfva Sverige och aldeles icke hafva den minsta vidrighet. Han har sig af erfarenhet bekant, at köttet är ganska hvitt och för ögat rätt renligt, äfven som detta djurs föda af nyss fälda djur och afsky för as, tyckes böra sätta des kött på samma lista med Tigrens.
Viverra Putorius är nog samt bekant för des odrägliga stank, den intet lefvande djur kan uthärda, och som fastnar i kläder, at de måste flera dygn nedgräfvas, innan de kunna brukas. Man har exempel på dem, som nödgats afraka sitt respectabla skägg, sedan det olyckligt vis blifvit parfumeradt af detta djurs stank. Men denna ohyggeliga verkan utsprides endast då djuret blir skrämdt, och då detta icke skedt, utan blifvit genom et promt dödande skott förekommet, har djuret ingen osmak. Indianerne i Carolina ära des kött gerna, sedan körtelen blifvit borttagen: Brickell. Kalm hörde
