Rådjur (*),[1] Renar (**)[2] och Harar, emot
- ↑ (*) Rådjuret (Cerv. Capreolus L.) är bäst af
- ↑ (**)
på den grund hafva Carolina hjortar så stort företräde för andra. Hjorten är ännu god til andra året: Rieger. Men redan i det tredje börjar han blifva seg, hårdsmält och från i brunst-tiden: Houttuyn. Samme Auctor förklarar äfven de hjortars kött för godt, som blifvit tidigt utskurne och få godt bete. Ifr. Nobleville. Men di-kalfvar äro en läckerhet at sätta på Furstars bord: Houttuyn, Sebizius. På en gammal hjort räknar Rieger länd-stycket för det bästa. Sauri sträcker denna egenskap til rygg-stycket och vissa lår-stycken samt testicklarna. Houttuyn värderar endast tungan, mulen och öronen. Men de nyss utskutne späde och ludne hornen skola dock anses för största läckerhet. De skola likna något Champignoner: Sauri. Houttuyn håller dem dock för hårdsmälta; Lemery för ganska läckra och födande; Bruyerin för Kongamat. De skäras i skifvor och stekas, sedan de förut blifvit upblötte, och ätas såsom kräslighet: Zuckert. Chineserne bereda äfven en rätt, som förbehålles de stora Herrars bord, neml. torkade, men i risvatn upblötta hjort-senor, som kokas til soppor med krydder: Du Halde. Le Gentil åt denna anrättning i China med nöje, och instämmer med Du Halde om beredningen. (b) Cervus Dama. Dof-hjortens kött är läckrare än den föregående: Houttuyn; samt mera beblandadt med fett. Act. Berol. Rzaczynski kallar det derföre smakeligt och läckert, och Zuckert ogement mört. Detta beror dock äfven på ålder, brunst-tid och flera omständigheter. Dikalfvarne skola vara förträffeligare än alt annat villebråd: Zuckert. (c) Cervus Camelopardalis, eller Cameloparden, kan väl höra hit, fast den verkligen utgör et eget slägte. Coetlogon kallar des kött rätt god mat. De unge skola vara rätt gode, men stundom hafva en bismak. Hottentotterne älska i synnerhet märgen: Sparrman.
