Tranor (*),[1] Åkerhöns (eller Myrpyttor),
- ↑ (*) a) Tranan, Ardea Grus L. var fordom i mera bruk, än nu. I Plinii tid framsattes hon på de bästa och förnämsta bord. På Kong JOHANS taffel åtos 6 Tranor på et år. Sv. Opbörd. I Kong EDVARD I. tid hölls Tranan för läckerhet i England: Volkman. Bruyerin berättar, at man i Frankrike åt gerna Tranor om vintren, stekte och späckade med neglikor och peppar; hvaraf sannolikt Merklein tagit sig anledning at säga det man i Frankrike gerna äter Tranor; men sådant nekas af Nobleville, med tilläggning, at de föraktas för deras fibreusa kötts skull. Ungarne skola dock vara goda at äta. Ibland dem, som beröma Tranor, är först Watson, hvilken kallar des kött ganska
hvarföre Calepinus skrifver i sitt Lexicon: Poloni ni hil hac ave habent freqventius: Rzaczynski. I Mazovien gå Hjerparne, såsom en synnerlig läckerhet, til de förnämsta bord: Sviecicki. Uti Ungern kallas Hjerpen Tschazarmadar eller Kejsarens fogel, såsom för god åt andra, och endast värdig för Kejsares gommar. Gesnerus skrifver, at Hjerpen var den ende fogel, hvilken man torde framsätta två gånger å rad på et Fursteligt bord. I Böhmen förstår man stor myckenhet Hjerpar, särdeles vid Påsk-tiden, och sänder då dessa foglar til hvarandra såsom en angenäm skänk: Montbeillard. Klein föregifver, at de bäste Hjerpar fås uti Lithauen och Preussen. Leguat omtalar en Gelinotte på Ön Rodrigue, som skal hafva en läcker smak. I det gamla Rom höllos Hjerpar för en stor läckerhet: Latham. En fogel i China omtalas under namn af Noutourou, som torde vara en Hjerpe. Bell skrifver at Hjerparne vid Tobolsk hafva et mycket läckert kött. Chappe tvärtom at de, i den nägden, få en obehagelig kärr-smak. Utgifvaren håller det förra intyget något påliteligare, af orsak, at Chappe trott sig finna denna kärr-smak på alla kring Tobolsk befinteliga foglar, hvilket dock icke bekräftas af Siberiska resebeskrifningar.
