Lärkor (*),[1] Snösparfvar (**),[2] och annan
- ↑ (*) Man vil först nämna något om Lärkor i allmänhet. Merklein skrifver, at Lärkor hafva et
- ↑ (**)
Starar, och 352 ungar, på et år förtärdes. Sv. Opbörd.
a) Oriolus Galbula L. blir så fet och välsmakande, at näppligen någon annan Europeisk fogel kan honom föredragas: von Linné. Därmed instämmer Halle. I Italien hålles den, enligt Aldrovandi utsago, bland de läckraste foglar, såsom fet och delicat. v. Rohr kallar des kött helt delicat. Sauri och Montbeillard berätta, at foglen på några orter kallas Becfigue, emedan han föder sig af fikon, då des kött blifver särdeles fett och smakligt. Den förre intygar ock, at foglen gör stor skada på körsbär. Uti Ægypten söker man denna fogel starkt i Maji, och består den då endast af en fett-klimp: Thevenot.. Omkring Aleppo värderas han särdeles om hösten: Russel. (b) Or. Phoeniceus L. i Carolina har i allmänhet et fett kött, som är en förträffelig mat: Lawson; och kallas derföre af Bossu ganska god at äta. (c) Or. Xanthornus L. från Mexico är god at äta: Marcgraf.
Sidensvantsen,AmpelisGarrulaL.gårnäratrast-slägtettilsmaken,menlemnardetdock företrädet. Swenckfeld kallar des kött medelmåttigt sundt och smakligt. Men årstid och foglens föda kan gifva anledning til olika domar. I England hållas Sidensvantsar för läckerhet: Pennant. Gesner intygar, at de komma på de förnämsta bord, och at särdeles lefren värderas. v. Hohberg kallar denne fogels kött mört och välsmakande, med tilläggning, at det, vid Regensburg, får någon behagelig krydd-smak hvadan foglen där, af gemene man, kallas Pepparfogel. Detta härrör af någon aromatisk frukt, där ätes. För öfrigt instämma Montbeillard och Götz at jämföra Sidensvantsen med Trastar. Vid Kong JOHANS taffel åtos, på et år, endast 29 Sidensvantsar. Sv. Opbörd.
