8
rörlighet, plötsligt fattade stridsklubban, som hängde vid sadelknappen, och med stark hand och ofelbart s1kte slungade den mot huvudet på sin fiende, vilken minst tycktes vara en emir. Saracenen märkte det fruktansvärda kastvapnet i lagom tid för att sätta sin lätta sköld mellan yxan och sitt huvud men häftigheten av slaget tryckte skölden ner på turbanen, så att saracenen, ehuru detta skyddsvärn bidrog att försvaga slagets våldsamhet, likväl kastades av hästen. Men innan den kristne kunde begagna sig av denna fördel, sprang hans viga fiende upp från marken, ropade på sin häst som i ögonblicket återvände till hans sida, hoppade upp i sadeln, utan att vidröra stigbygeln, och återvann sålunda all den fördel, som riddaren av Leoparden hoppats betaga honom. Den senare hade likväl emellertid åter bemäktigat sig sin stridsyxa, och den österländske ryttaren, som ihågkom den styrka och skicklighet, varmed den blivit kastad, tycktes försiktigt vilja hålla sig på ett sådant avstånd, att han ej mer kunde nås av ett vapen, vars kraft han så nyligen erfarit, men tillika visade han sig hågad att fortsätta en avlägsen strid med sina egna skjutvapen. Stickande sitt långa spjut i sanden, på något avstånd från stridsplatsen, spände han med stor skicklighet en liten båge, som han bar hängande på ryggen, och sättande sin häst i galopp, beskrev han ånyo några cirklar av större omkrets än förut, varunder han avsköt sex pilar på riddaren med sådan ofelbar säkerhet, att endast dennes förträffliga harnesk räddade honom från att erhålla lika många sår. Den sjunde pilen träffade efter utseendet en mindre stark del av rustningen; ty den kristne föll tungt ned från hästen. Men hurudan blev ej saracenens förvåning, då han stigit av hästen för att undersöka sin fallne fiendes tillstånd, och hastigt kände sig gripen av europeen, som begagnat denna krigslist, för att komma åt sin fiende. Men även i denna dödsbrottning frälste saracenen sig genom sin vighet och fintlighet. Han uppknäppte sabelbältet, vari riddaren av Leoparden fattat tag, och sedan han sålunda befriat sig ur sin fiendens våld, kastade han sig på hästen, som med nästan mänskligt förstånd tycktes ge akt på alla hans rörelser, och red ånyo sin väg. Men i det sista handgemänget hade saracenen förlorat sin sabel och sitt pilkoger, som båda voro fästa vid bältet, vilket han måst lämna i sticket. Han hade även mist sin turban under kampen. Dessa motgångar tycktes göra muselmannen böjd för en vapenvila. Han nalkades den
