104
verkligen snarare ut som ett lejons man, än en kristen människas lockar — skaffa mig vatten.»
»Mylord», sade pagen darrande, »läkarne säga, att kallt vatten kan bliva farligt.»
»Åt fanders med läkarne», svarade konungen. »Om de ej kunna bota mig, tror du jag tillåter dem att plåga mig? — Se så», sade han, sedan han gjort sina tvagningar, »släpp nu in de hedervärda sändebuden; jag tror de nu näppeligen skola kunna märka, att plågan gjort Richard vårdslös om sin person.»
Den ryktbare stormästaren för tempelorden var en lång, mager, i krig härdad man, med ett matt, men genomträngande öga och en panna, varpå tusentals mörka intriger intryckt en del av sitt dunkel. Stående i spetsen för den märkvärdiga korporation, för vilken dess orden var allt och individen intet — som sökte förstorandet av sin makt på bekostnad av själva den religion, till vars försvar brödraskapet ursprungligen förenat sig; som beskylldes för kätteri och trolldom, ehuru dess medlemmar till sin karaktär voro kristna präster; som misstänktes för att stå i förbund med sultanen, ehuru dess ed förband den till det heliga templets återerövrande eller försvar — var såväl han som hela orden en gåta, för vars lösning de flesta människor ryste. Stormästaren var klädd i sin vita statsdräkt och höll i handen sin abacus, en mystisk ämbetsstav, vars egendomliga form givit anledning till så besynnerliga gissningar och uttydningar, ledande till misstankar, att detta brödraskap av kristna riddare var förenat under hedendomens vederstyggligaste sinnebilder.
Konrad av Montserrat hade ett vida behagligare yttre än den mörka och mystiska prästsoldaten, av vilken han beledsagades. Han var en vacker, medelålders man, käck i fält, skarpsinnig i rådet, munter och artig vid lustbarheter; men å andra sidan beskylldes han allmänt för vankelmod, för en inskränkt och självisk ärelystnad, för ett begär att utvidga sitt eget furstendöme, utan avseende på det latinska konungariket Palestinas fördelar, och för hemliga underhandlingar med Saladin, till befrämjande av sitt eget bästa på sina kristna medförbundnes bekostnad.
Sedan dessa förnäma personer gjort de sedvanliga hälsningskomplimangerna, vilka av konung Richard lika artigt besvarades, började markisen av Montserrat att förklara anledningen till deras besök. »De voro avsända», sade han, »av
