de bekymrade konungar och furstar, vilka utgjorde korstågels råd, för att göra sig underrättade om deras storsinta allierades, den tappre konungens av England hälsa.»
»Vi känna den vikt, rådets furstar fästa vid vår hälsa», svarade den engelske konungen, »och inse fullkomligt, huru påkostande det måste varit för dem att i fjorton dagars tid kväva all nyfikenhet i detta avseende, utan tvivel av fruktan, att de skulle förvärra vår sjukdom genom att visa sin oro rörande utgången.»
Sedan markisens flytande vältalighet sålunda hejdats, och han själv blivit tämligen förbryllad av detta svar, upptog hans strävare medbroder samtalets tråd med så torr och kort gravitet, som var förenlig med den persons höga rang, vilken han tilltalade, och meddelade konungen, att de kommo å rådets vägnar för att i kristenhetens namn bedja honom ej tillåta den otrogne läkare, som sades vara skickad av Saladin, att kvacksalva med hans sjukdom, förrän rådet vidtagit nödiga åtgärder för att undanrödja eller bekräfta den misstanke, som för det närvarande ansågs vidlåda en sådan persons beskickning.
»Herr stormästare av den heliga och tappra tempelherreorden, och ni, högst ädle markis av Montserrat», svarade Richard, »om det behagar er att dröja i nästa rum, skolen I strax få se, vad avseende vi fästa vid de ömma föreställningar, som göras oss av våra kungliga och furstliga medbröder i detta heliga krig.»
Markisen och stormästaren avträdde till följd härav, och de hade ej varit länge i yttre tältet, förrän den österländske läkaren anlände, åtföljd av baronen av Gilsland och Kenneth av Skottland. Baronen inkom likväl något efter de båda andra, emedan han händelsevis stannat utanföre för att utdela några befallningar till posterna.
Då den arabiske läkaren inträdde, hälsade han enligt österländska bruket på markisen och stormästaren, vilkas värdighet var synbar både av deras utseende och hållning. Stormästaren besvarade hälsningen med ett uttryck av kallt förakt, och markisen med den nedlåtande hövlighet, som han vanligen visade människor av alla klasser och nationer. En tystnad uppstod; ty den skotske riddaren, som väntade på de Vaux' ankomst, dristade ej att på eget bevåg ingå i den engelska konungens tält, och under detta mellanskov frågade
