Den här sidan har korrekturlästs

106

stormästaren muselmannen sträft: »otrogne, dristar du utöva din konst på en smord konung i den kristna hären?»

»Allahs sol», svarade den vise, »skiner så väl på nazarenen som på den rättrogne, »och hans tjänare vågar ej göra någon åtskillnad mellan dem, då han kallas att utöva sim läkekonst.»

»Otrogne Hakim», sade stormästaren, »eller vad de kalla dig, mörkrets odöpta slav, vet du väl, att du kommer att sönderslitas mellan vilda hästar, om konung Richard dör under din behandling?»

»Det vore en väl sträng dom», svarade läkaren, »i betraktande av, att jag blott kan använda mänskliga medel, och att utgången står skriven i ljusets bok.»

»Nej, vördige och tappre stormästare», sade markisen av Montserrat, »besinna, att denne lärde man ej känner våra kristna lagar, instiftade i Guds fruktan och till hans smordas säkerhet. Vet därför, hedervärde doktor, att, ehuru vi ej betvivla din skicklighet, du likväl gjorde bäst i att träda inför vårt heliga förbunds lysande råd för att där, i närvaro av några av detsamma utsedde vise och lärde läkare, giva underrättelse och besked om det förfaringssätt och de läkemedel, du ämnar använda för att bota denne höge patient, och dymedelst undgå all den fara, för vilken du eljest sannolikt torde blottställa dig, om du överilat företar ett så viktigt värv på ditt eget ansvar.»

»Mina herrar», sade El Hakim, »jag förstår er fullkomligt. Men vetenskapen har sina hjältar, så väl som er krigskonst, och har stundom sina martyrer, lika väl som religionen. Jag är av min herre, sultan Saladin, befalld att bota denne nazarenske konung, och med profetens välsignelse skall jag lyda hans befallning. Om jag misslyckas, bären I svärd, som törsta efter de rättrognas blod, och jag överlämnar min kropp åt edra vapen. Men jag vill ej tvista med en oomskuren om de läkemedels kraft, varom jag genom profetens nåd erhållit kunskap, och jag ber er att ej för mig föranleda något uppskov i uppfyllelsen av mitt värv.»

»Vem talar om uppskov?» sade baron de Vaux, som hastigt inträdde i tältet; »vi ha redan haft för många sådana. — Jag hälsar er, mylord av Montserrat, och er, tappre stormästare. Men jag måste genast föra denne lärde läkare till min herres säng.»

»Mylord», sade markisen på normandisk franska, eller språket ouie, som det då för tiden kallades, »ni vet kanske