Den här sidan har korrekturlästs
9

kristne med sin högra hand utsträckt, ehuru ej längre med en hotande åtbörd.

»Det är stillestånd mellan våra nationer», sade han på lingua franca, vilket blandade tungomål vanligen nyttjades vid meddelanden mellan saracener och korsfarare; »varför skall det då vara krig mellan dig och mig? Låt det vara fred oss emellan.»

»Det är jag fullkomligt belåten med», svarade riddaren av Leoparden; »men vad säkerhet erbjuder du, att du vill hålla stilleståndet?»

»En profetens anhängare har ännu aldrig brutit sitt ord», svarade emiren. »Det vore av dig, tappre nazaren, som jag skulle fordra säkerhet, om jag ej visste, att falskhet sällan trives ihop med modet.»

Korsfararen kände, att muselmannens förtroende kom honom att blygas över sitt eget misstroende.

»Vid korset på mitt svärd», sade han och lade i detsamma handen på vapnet, »vill jag ej vara dig en trogen kamrat, saracen, så länge vårt öde vill, att vi skola vara tillsammans.»

»Vid Mahomet, Guds profet, och vid Allah, profetens Gud», svarade hans forna fiende, »det finnes ej något försåt i mitt hjärta emot dig. Låt oss vända våra steg till brunnen där borta, ty vilotimman är för hand, och mina läppar hade knappt vidrört vattnet, då din ankomst kallade mig till striden.»

Riddaren av den Vilande Leoparden gav ett villigt och artigt samtycke, och utan en vred blick eller misstänksam åtbörd redo de båda fienderna sida vid sida till den lilla palmlunden.




ANDRA KAPITLET.

Farliga tider hava alltid och i synnerlig grad sina perioder av välvilja och säkerhet, och detta var isynnerhet händelsen under de gamla feodaltiderna; enär nämligen tidevarvets seder då gjorde kriget till människosläktets förnämsta