Den här sidan har korrekturlästs

112

att bliva inskränkt och hämmad av varje stolt feodalbarons välbehag, som innehar länderier såsom konungens av Jerusalem vasall. En konung borde kunna röra sig fritt, stormästare, och ej hejdas av en grav här och en mur där — här ett aristokratiskt privilegium, där en stålklädd baron med svärdet i handen för att försvara det. Och för att säga alltsammans med ens, så inser jag fullkomligt, att Guy de Lusignans anspråk på tronen skola föredragas framför mina, om Richard tillfrisknar och får något att säga vid valet.»

»Nog», sade stormästaren, »du har verkligen övertygat mig om din uppriktighet. Många torde hysa samma tankar, men få, utom Konrad av Montserrat, skulle vågat öppet erkänna, att de ej önska konungariket Jerusalems återupprättande, utan föredraga att vara herrar över delar av detsamma, liksom de barbariska öbor, vilka, i stället för att rädda ett skepp undan böljorna, hellre låta det stranda, för att få rikta sig på vrakets bekostnad.»

»Du förråder mig väl ej?» sade Konrad, med en skarp, misstänksam blick. »Var övertygad, att min tunga aldrig skall blottställa mitt huvud, och att min hand ej skall underlåta att försvara dem båda. Anklaga mig, om du behagar — jag är beredd att försvara mig på tornerplatsen emot den bästa tempelherre, som ännu fällt en lans.»

»Du skyggar likväl något för häftigt för att vara en så modig stridshäst», sade stormästaren. »Dock svär jag dig, vid det heliga tempel, till vars försvar vår orden invigt sig, att jag skall bevara din hemlighet som en trogen kamrat.»

»Vid vilket tempel?» sade markisen av Montserrat, vars fallenhet för bitande skämt stundom överväldigade hans klokhet och försiktighet; »svär du vid det, som på Zions höjd byggdes av konung Salomo, eller vid den symboliska, sinnebildliga byggnad, varom ni påstås tala i edra preceptoriers valv, vid edra rådplägningar för er tappra och vördnadsvärda ordens förkovran?»

Tempelherren sneglade på honom med en mördande blick, men svarade lugnt: »vid vilket tempel jag än svär, så var övertygad, herr markis, att min ed är helig. — Jag önskade jag visste, huru jag skulle kunna binda dig med en lika stark.»

»Jag svär att vara dig trogen», sade markisen skrattande, »vid det lilla diadem, som jag innan detta krigs slut hoppas förvandla till något bättre. Det känns kallt på min panna, detta lilla diadem; och en hertiglig krona skulle vara ett