114
och beroende, om de skulle kvarbliva här och lyckas i detta krigståg!»
»Ni talar sant, herr markis», sade stormästaren», »och edra ord finna ett genljud i min själ. Vi måste likväl vara försiktiga. Philip av Frankrike är lika klok, som han är tapper.»
»Sant, och skall därför så mycket lättare avstå från ett företag, vartill han obetänksamt förbundit sig, antingen i ett ögonblick av entusiasm eller övertalad av sina ädlingar. Han är avundsjuk på sin naturliga fiende, konung Richard, och längtar till sitt land, för att fullfölja ärelystna planer, vilkas föremål ligga närmare Paris än Palestina. Han skall begagna varje hederlig förevändning att draga sig från en skådeplats, varpå han inser, att han blott förslösar sitt konungarikes krafter.»
»Och hertigen av Österrike?» sade tempelherren.
»Åh, vad hertigen beträffar», svarade Konrad, »skall hans inbilskhet och dårskap leda honom till samma beslut, som Philip fattar av klokhet och politik. Han anser sig — Gud styrke honom i hans tro! — behandlad med otacksamhet, emedan alla människor, hans egna Minnesänger[1] ej undantagna, berömma och prisa kung Richard, vilken han fruktar och hatar, och åt vars ofärd han skulle glädja sig, liksom dessa fega, illa dresserade jakthundar, som, när den främsta av kopplet är i nappatag med vargen, hellre anfalla honom bakifrån än skynda till hans bistånd. — Men varför berättar jag detta för dig, utom för att visa, att jag är uppriktig i min önskan att se detta förbund upplöst och landet befriat från dessa stora monarker med deras härar? Och du vet väl och har själv sett, huru alla furstar av makt och inflytande, en enda undantagen, äro angelägna att öppna underhandlingar med sultanen?»
»Jag medger det», sade tempelherren. »Den skulle vara blind, som ej sett det vid deras senaste överläggningar. Men lyft din mask ännu en tum högre och säg mig dina verkliga skäl till att i rådet påyrka, att denna nordiske engelsmannen, skotten, eller vad ni kallar den där riddaren av Leoparden, skulle framföra deras fredsförslag?»
»De voro politiska», svarade italienaren. »Hans egenskap av infödd britt var tillräcklig att ingiva Saladin förtroende
- ↑ Så kallades de tyska ministrelerna.
