»Min herre, min bästa herre», sade Jonas Schwanker och kastade sina armar kring hertigen: »akta er! — Lejon ha tänder…»
»Och örnar ha klor», sade hertigen, utan att släppa sitt tag om banerstången, men likväl tvekande, om han skulle rycka upp den.
Ordspråks-sägaren hade, oaktat denna sin befattning, stundom några mellanskov av sunt förstånd. Han skramlade häftigt med sin stav, och Leopold vände sig av gammal vana om till denne sin rådgivare.
»Örnen är konung bland fåglarna i luften», sade Spruch-Sprechern, »liksom lejonet bland djuren på marken — vardera har sitt rike, lika vitt åtskilt som England från Tyskland. — Ädle örn, tillfoga ej det furstliga lejonet någon skymf, utan låt edra baner fredligt svaja sida vid sida.»
Leopold drog sin hand från banerstången och såg sig om efter Konrad av Montserrat, men han varseblev honom ej; ty så snart markisen sett, att ofoget var i gång, hade han dragit sig ur hopen, i det han likväl först varit angelägen om att för åtskilliga neutrala personer yttra sin ledsnad över, att hertigen valt timmen strax efter middagen för att hämnas den oförrätt, varöver han torde anse sig ha rätt att beklaga sig. Då ärkehertigen ej såg till sin gäst, till vilken han helst velat vända sitt tal, ropade han högt, att som han ingalunda ville väcka någon osämja inom korsets armé, förfäktade han blott sin egen rättighet att anses jämngod med konungen av England, utan någon önskan att, såsom han skulle kunnat göra, sätta sitt baner, som han erhållit från kejsarne, sina förfäder, över den engelska konungens, vilken blott härstammade från grevarne av Anjou. Under tiden befallde han, att ett fat vin skulle anskaffas och uppstickas, för att traktera de kringstående, vilka under musik och trumslag tömde mången bägare kring det österrikiska standaret.
Detta oordentliga uppträde försiggick ej utan ett tämligen starkt oväsende, som väckte alarm i hela lägret.
Den kritiska timmen hade slagit, vid vilken läkaren, enligt sin konsts regler, förutsagt, att hans kungliga patient utan fara skulle kunna väckas, och svampen hade blivit använd för detta ändamål. Läkaren hade ej gjort många undersökningar, innan han försäkrade baronen av Gilsland, att febern alldeles lämnat hans monark, och att dennes kropps-
