»Den druckna narren!» utropade konung Richard; »kan han ej dölja sin djuriska dryckenskap inom sitt tält, utan måste nödvändigt visa sin skam för hela kristenheten? — Vad säger ni, herr markis?» fortfor han, då Konrad av Montserrat i detsamma inträdde i tältet.
»Att det fägnar mig», svarade markisen, »att se ers majestät så rask och så långt på bättringsvägen, och att detta sannerligen är en lång oration för den, som njutit ärkehertig Leopolds gästfrihet.»
»Vad? Har ni ätit middag hos den teutoniska vintratten?» sade konungen; »och vad lustighet har han nu utfunderat, som förorsakar allt detta larm? Sannerligen, sir Konrad, har jag ej alltid ansett er som en god rumlare, så att det förundrar mig, att ni övergivit sällskapet.»
De Vaux, som under tiden makat sig något bakom konungen, bemödade sig att med blickar och tecken göra begripligt för markisen, att han ej borde säga Richard något om vad som tilldrog sig utanföre. Men Konrad förstod ej, eller brydde. sig ej om att förstå baronens förbud.
»Vad ärkehertigen företar sig», sade han, »är av föga vikt för någon och allraminst för honom själv, emedan han sannolikt ej vet, vad han gör — ehuru det i sanning är ett vågstycke, vari jag ej skulle ha lust att deltaga, emedan han river ner Englands baner från S:t Georgs höjd, i mitten av lägret där borta, och sätter dit sitt eget i stället.»
»Vad säger du?» sade konungen med en röst, som kunnat uppväcka en död.
»Ers majestät», sade markisen, »bör ej låta förarga sig över, all en dåre handlar efter sin dårskap.»
»Tala ej till mig», sade Richard, i det han sprang upp ur sängen och kastade på sig kläderna med en skyndsamhet, som syntes underbar. — »Tala ej till mig, herr markis! — De Multon, jag befaller dig, säg ej ett ord till mig — den som blott andas en stavelse, är ej någon vän till Richard Plantagenet. — Hakim, tig, jag befaller dig det!»
Medan detta pågick, hade konungen skyndsamt påklätt sig, och med det sista ordet fattade han sitt svärd, som hängde på tältstången, och utan annat vapen och utan att befalla någon åtfölja sig, rusade han ur tältet. Konrad höll upp sina händer, liksom i högsta förvåning, och tycktes vilja samtala med de Vaux; men sir Thomas skuffade tämligen ohövligt undan honom, och ropande till sig en av konungens stallknek-
