»besvara blott en fråga: är den damen, som skickat dig, nära detta ställe?»
»Vad betyder det?» sade dvärgen; »bör troheten räkna mil och fjärdingsväg, liksom den stackars kuriren, som betalas för sin möda efter den väg, han tillryggalägger? Likväl skall jag säga dig, du misstänksamma själ, att den sköna ägarinnan till ringen, som nu blivit skickad till en så ovärdig vasall, hos vilken det varken finnes trohet eller mod, ej är längre borta från detta ställe, än detta armborst kan skjuta en pil»
Riddaren såg åter på ringen, liksom han velat förvissa sig om, att någon möjlighet till ett bedrägeri ej kunde äga rum med hänseende till tecknet. »Säg mig», sade han till dvärgen, »om min närvaro fordras för någon längre tid?»
»Tid!» svarade Nectabanus på sitt vanliga svävande sätt; vad kallar ni tid? Jag ser den ej — jag känner den ej — det är blott ett skugglikt namn — en följd av andetag, vilka om natten avmätas av en klockas slag, om dagen av ett skuggstreck, vilket framskrider tvärs över en timsten. Vet du ej, att en sann riddares tid blott bör beräknas efter de bragder, han utför till Guds och sin dams ära?»
»Sanningens ord, fastän i dårskapens mun», sade riddaren. »Och kallar min dam mig verkligen till någon bedrift i sitt namn och för sin skull? — Och kan den ej uppskjutas ens de få timmar, som återstå till dagbräckningen?»
»Hon fordrar din närvaro genast», svarade dvärgen, »och utan så mycken tidspillan, som behövs för tio sandkorn att rinna genom timglaset. — Hör på, du kalle, misstänksamme riddare, dessa äro hennes egna ord: 'säg honom, att de händer, som fälla rosor, kunna även skänka lagrar'.»
Denna hänsyftning på, vad som tilldragit sig vid deras möte i Engaddis kapell, jagade tusen hågkomster genom sir Kenneths hjärna och övertygade honom om, att dvärgens budskap var sanningsenligt. Rosenknopparne, ehuru vissnade, lågo ännu förvarade under harnesket invid hans hjärta. Han tvekade och kunde ej förmå sig att försumma ett sådant tillfälle — det enda, som kanske någonsin skulle erbjuda sig, att vinna nåd för dens ögon, som han insatt till härskarinna över sitt hjärta. Hans förvirring ökades emellertid, då dvärgen yrkade, att han antingen skulle återgiva ringen, eller genast följa honom.
»Vänta, vänta ännu ett ögonblick», sade ridaren och