142
började tala för sig själv. — »Är jag konung Richards slav och undersåte, eller en fri riddare, som helgat sig till korsets tjänst? — Och vem har jag kommit hit för att hedra med min lans och mitt svärd? — Vår heliga sak och min oöverträffliga dam.»
»Ringen, ringen!» utropade dvärgen otåligt; »trolöse och senfärdige riddare, giv mig igen ringen, vilken du är ovärdig att vidröra och beskåda.»
»Ett ögonblick, ett ögonblick, bäste Nectabanus», sade sir Kenneth, »stör ej mina tankar. — Än om saracenerna just nu anfölle våra linjer? Skulle jag stå här, som en edsvuren vasall under England och vakta över, att dess högmod ej lede någon förödmjukelse, eller skulle jag skynda till breschen och strida för korset? — Helt säkert till breschen, och näst Guds ära, står mina tankars dams befallningar — och likväl — Lejonhjertas föreskrift — mitt eget löfte! — Nectabanus, jag besvär dig ännu en gång att säga mig, skall du ledsaga mig långt härifrån?»
»Blott till det där tältet», svarade Nectabanus; »och efler du nödvändigt måste veta det, så glimmar månen på den gyllne kulan, som pryder dess tak och är värd en konungs lösen.»
»Jag kan återkomma på ett ögonblick», sade riddaren, med förtvivlans mod blundande för alla vidare följder. »Jag kan därifrån höra min hunds skall, om någon nalkas baneret — jag skall kasta mig för min dams fötter och bedja henne om tillstånd, att återvända till min post. — Hit, Rosval!» — Han ropade härvid på sin hund och nedkastade sin kappa vid standarstången — »vakta den här och låt ingen nalkas.»
Den majestätiske hunden såg sin herre i ansiktet, liksom han velat förvissa sig om, att han förstod hans befallning, och satte sig sedan bredvid kappan med upplyft huvud och spända öron, liksom han fullkomligt förstått, varför han postade där.
»Kom nu, käre Nectabanus», sade riddaren, »och låt oss skynda att åtlyda de befallningar, du medfört.»
»Skynde, den som vill», sade dvärgen vresigt, »du har ej gjort dig bråttom att lyda min kallelse, och jag kan inte gå så fort som du med dina långa ben — du går inte som en människa, utan skuttar som en struts i öknen.»
Det fanns ej mer än två sätt att övervinna tredskan hos dvärgen, som, under det han talade, saktade sin gång
