till en snigels skridande. Till mutor saknade sir Kenneth medel, till att beveka honom hade han ingen tid; han lyfte därför i sin otålighet dvärgen ifrån marken och bar honom, oaktat hans böner och rädsla, till dess han kom nära det tält, vilket blivit utpekat såsom drottningens. Men då han nalkades det, varseblev skotten en liten trupp vaktande soldater, som sutto på marken och förut varit dolda för honom av de mellanliggande tälten. Undrande på, att slamret av hans rustning ej redan väckt deras uppmärksamhet, och i den förmodan, att hans rörelser vid närvarande tillfälle fordrade en viss hemlighetsfullhet, nedsatte han den lilla flämtande vägvisaren på marken för att låta honom hämta andan och säga sig, vad som nu var att göra. Nectabanus var både skrämd och ond; men som han känt sig så fullkomligt i den starke riddarens våld, som en uggla i en örns klor, hade han ej lust att reta honom till att visa något ytterligare prov på sin styrka.
Han beklagade sig därför ej över den behandling, han erfarit, utan vek av inåt tältlabyrinten och förde riddaren i tysthet till motsatta sidan av det i fråga varande tältet, som sålunda dolde dem för vakterna, vilka tycktes vara antingen för sömniga eller för vårdslösa att noggrant uppfylla sin plikt. Dvärgen upplyfte nu undre delen av tältduken från marken, och tecknade åt sir Kenneth att krypa in. Riddaren tvekade — det föreföll honom som ett brott emot anständigheten att sålunda smyga sig in i ett tält, som utan tvivel blivit uppslaget för ädla damers bekvämlighet; men han erinrade sig de säkra tecken, dvärgen uppvisat, och kom till den slutsats, att det ej tillkom honom att motsätta sig den befallning, hans härskarinna funnit för gott att giva honom.
Han hukade sig följaktligen ned och kröp under tältduken, samt hörde dvärgen viska utanföre: »stanna där, tills jag ropar dig.»
