144
TRETTONDE KAPITLET.
Om oskuld talar du och glättighet!
Men samma stund som Eva bet i äplet,
de skildes åt för evigt. Ondskan ständigt
se'n dess med glädjen följt som trogen lekbror.
Från första stund som barnet med ett löje
förstör på lek en blomma eller fjäril,
tills sista timmen slår för girigbuken,
som skrattar på sin dödsbädd, då han hör,
att bankruttör hans rika granne biivit.
Gammalt skådespel.
Sir Kenneth lämnades ensam i mörkret några minuter. Detta var ett nytt uppehåll, som måste förlänga hans frånvaro från sin post, och han började nästan ångra sin villfarighet att lämna den. Men att återvända utan att hava sett lady Edith, var nu något, som ej kunde komma i fråga. Han hade överträtt krigstuktens lagar och var besluten att åtminstone pröva verkligheten av de frestande förhoppningar, som förlett honom därtill. Hans ställning var emellertid ganska obehaglig. Intet ljus fanns, som kunde visa honom, i vad slags rum han blivit införd; lady Edith tillhörde drottningens av England omedelbara uppvaktning, och upptäckten, att han smugit sig in i det kungliga tältet, kunde, om han varseblevs, föranleda till många och farliga misstankar. Under det han överlämnade sig åt dessa obehagliga betraktelser och nästan började önska, att obemärkt kunna verkställa sitt återtåg, hörde han några fruntimmersröster, som pratade, viskade och skrattade i närmaste rum, från vilket han, att döma av ljudet, endast kunde vara skild genom en tältduk. Av det matta ljus, som utbredde sig på hans sida om det förhänge, som avdelade tältet, märkte han, att lampor brunno, och han kunde se skuggorna av åtskilliga figurer, som dels sutto, dels rörde sig i det närbelägna rummet. Man må ej anse det för en ogrannlagenhet av sir Kenneth, att han i den belägenhet, vari han var försatt, lyssnade på ett samtal, vilket, som han fann, rörde honom så nära.
»Kalla hit henne — för Guds skull kalla hit henne!» sade en av de skrattande osynliga. »Nectabanus, du skall bli utnämnd till ambassadör hos kejsaren i Abyssinien för att visa, huru väl du kan utföra en beskickning.»
Dvärgens gälla röst hördes nu, men i en så dämpad ton,
