att sir Kenneth ej kunde förstå mera av vad han sade, än att han berättade om de förlustelsemedel som givits vakten.
»Men huru skola vi göra oss kvitt den här anden, som Nectabanus frambesvurit, mina flickor?»
»Värdes höra mig, ers majestät», sade en annan röst. »Om den vise och furstlige Nectabanus ej är alltför svartsjuk på sin allraförträffligaste brud och kejsarinna, så låt oss skicka henne att avfärda denne oförskämde vandrande riddare, som så lätt låtit inbilla sig, att högborna damer kunna vara i behov av hans förmätna tapperhet.»
»Det vore ej mer än rätt, tycker jag», svarade en annan, »att prinsessan Genevra med sin artighet avskedade den, som hennes mans slughet hitlockat.»
Betagen av harm och blygsel över vad han hörde, stod sir Kenneth i begrepp att med vad fara som helst söka komma ur tältet, då vad som följde hindrade honom i hans föresats.
»Nej, sannerligen», sade den första rösten, »måste vår kusin Edith ej först erfara, huru denne så högt prisade sälle betett sig, och vi måste kunna visa henne ögonskenliga prov på, att han brutit mot sin plikt. Det kan vara en nyttig läxa för henne; ty tro mig, Kalista, jag har stundom tyckt mig finna, att hon låtit denne nordiske äventyrare få ett större insteg i sitt hjärta, än klokheten skulle gilla.»
En av de andra rösterna hördes därpå sakta yttra något om lady Ediths förstånd och klokhet.
»Klokhet, flicka?» var svaret. — »Det är blott högmod och begäret att bli ansedd för sedesammare än någon av oss. Nej, jag vill ej avstå, från mina fördelar. Ni vet väl, att ingen bättre än lady Edith på hövligt sätt kan förehålla en ett litet fel, om man råkat begå något sådant. — Men här kommer hon.»
En gestalt, som tycktes stå i begrepp att inträda i rummet, kastade på mellanväggen en skugga, som långsamt svävade framåt, till dess den blandades med dem, som redan fördunklade den. Oaktat den bittra, missräkning han erfarit — oaktat den förolämpning och skymf, som drottning Berengaria — ty han hade redan gissat, att den som talade högst och i en befallande ton var Richards gemål — av elakhet, eller åtminstone av lättsinne tillfogat honom, fann han likväl något så tröstande för sin känsla i den vunna övertygelsen, att Edith ej var medbrottslig i det bedrägeri, man stämplat emot honom, och något så intressant för sin nyfikenhet i det uppträde, som nu skulle komma att följa, att han, i stället för
10 — Talismanen.
